Jag sitter på en hamburgerrestaurang och hör hur två människor i övre medelåldern bekymra sig över att tiden inte räcker till. Det tycks vara ett fenomen i tiden. När människor som har lämnat familjelivets alla plikter bakom sig och egentligen har all tid i världen att förvalta sin tid efter eget tycke.
Egentligen har många av oss en ocean av tid. Det handlar om hur vi förhåller oss till vår allas utmätta tid. Kanske är det så att kunskapen finns om att tiden just är utmätt och rinner ifrån oss som gör att vi jagar på för att fylla den med så mycket som möjligt.
Visst går det att se den upplevda tidsbristen som en av välfärdssamhällets baksidor. Ofast är det de som har mesta av det goda som klagar mest på den upplevda tidsknappheten.
Resultatet – alla som jagar efter sin tid jagar förgäves. Detta att skynda från det ena till det andra tappas det mest väsentliga – kontakten med oss själva. Kanske kan det t o m vara så att allt detta rusande bottnar i att många inte vågar stanna upp. Har man rusat länge nog kanske insikten om vad man har förlorat gör att det är enklare att rusa vidare.
Läs även andra bloggares åsikter om tid, livet, människan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar