När Per-Erik ringde mig och sa ”Johan du kommer väl på klassfesten?”, just då blev den där opersonliga festinbjudan jag tidigare fått plötsligt personlig. Jag bestämde mig att slå följe, trots att det är 77 mil till uppväxtstaden Gävle.
Jag har hört en del dessa tillställningar, om hur de kan urarta och bli rent av pinsamma. Jag visste med andra ord mycket lite av jag skulle möta när jag trädde in på Hotell Winns pub i lördags.
35 år gör en hel del med våra liv, men de flesta av gör nog vårt bästa för att förvalta och förädla det på bästa sätt.
Vilken kväll det blev. Om det nu överhuvudtaget fanns någon nervositet så blåste den raskt bort. Vilken energi och vilka härliga människor. Jag vet att en del lärare tyckte vi var riktigt jobbiga, men sammanhållningen inåt var det aldrig något fel på. Det märktes verkligen denna kväll. 35 år av åtskillnad snuddas om så bara för en stund ut.
Hoppas det inte dröjer 35 år till nästa tillfälle. Jag misstänker att uppslutningen inte riktigt blir lika stor då….
Läs även andra bloggares åsikter om klassfest, människor
2 kommentarer:
Kan konstatera att de blonda eller mörka hårsvallen har med åren blivit gråare,glesare eller helt försvunnit.men anletsdragen kan igenkännas och det viktigast av allt:Humöret verkar vara på topp.
Så var det och så ska kvällen minnas. Vi möttes i glädje och nyfikenhet inför varandra och då kan det bara bli bra.
Skicka en kommentar