Denna lilla döda fågel finner jag invid Vämbapoudas topp. En naturlig död, eller så har fågeln blivit slagen av någon rovfågel. Döden är en del av livet och lika naturlig som livet självt.Döden kan vara vacker. Tillsammans med granitberget blir fågeln nästan ett med detta berg. Jag minns ett annat tillfälle en död kungsfågel för länge sedan. Det var mitt i vintern och antagligen hade kungsfågeln frusit ihjäl. Tillsammans med allt det vita intill den lilla kallkällan där fågeln låg blev det en stark och vacker bild av döden.
Vi ska alla dö en gång. Vi är alla en del av det kretslopp som för livet vidare. Kanske kan det vara så att många människors rädsla för döden är att hon är fjärran sina naturliga element i naturen. Döden blir inte naturlig, utan en institutionernas död tillsammans en allt mer stressad och underbetald vårdpersonal. Detta är ingen vacker död. Jag hoppas att jag slipper den.
Läs även andra bloggares åsikter om Döden, natur, kretsloppet
2 kommentarer:
Hej: Visst kan döden vara vacker som du säger men när föruttnelsen fått verka ett tag är det en mardrömmssyn (såg en räv, den liksom levde fast den var död, den jäste...).
Och så är det ju stanken.
Men visst är det en sorgesam syn - den enes död är den andres bröd
det är benhårt så, den energi och det bränsle som behövs för att kretsloppshjulen ska fortsätta rulla fram på vår jord och skapa nytt liv, nya livsformer.
Man brukar tala om olika "entreprenörer" som tar sig an ett kadaver i en fortskridande upplösning, tror det är "stanken" (som ju är dofternas godaste doft för andra varelser), som ändrar karaktär i olika nedbrytningsfaser och på så vis lockar nya gäster till festen i skogen.
Allt sker ju i det allra minsta perspektivet förstås som häktar ihop med det stora. Det finns en gyllene tröst i att något litet förstå helheten. Att allt handlar om samband.
Är inte allt liv på jorden egentligen ett och samma liv fast med litet olika utseenden?
Därifrån till att acceptera sin egen kommande död, nja... då blev det svårt.
Just detta att accepteptera vår död och vårt slutliga förfall är kanske vår yttersta utmaning. Visst är det svårt,speciellt i en kultur som lägger så mycket av sin vikt i det synligt yttre vackra. Att bli ett med denna kultur gör oss ytterst till förnekare av livets viktiga aspekteter och försvarslösa inför de prövningar som väntar
Skicka en kommentar