Jag är i stugan Grova för att läsa, skriva hugga ved och vandra. Som inspiration på temat vandring läser jag samtidigt Thoreau essäsamling ”Konsten att vandra”. Att vandra är inte bara vandringen i sig utan samtidigt hur vi förhåller oss till livet och därmed den natur som vi alla är så beroende av.
Årets augustivistelse i stugan är högsommarvarm och lämpar sig dåligt för vandring upp på lågfjäll. Inspirerad av flera dagars lugnvatten bestämde jag mig därför för att ta en tidig morgontur med kanoten över älven och fotvandring därefter. Det började bra, men naturen är nyckfull, samtidigt som ett antal smålomar spelade ystert en bit bort började en sydlig vind ta i. Ingen kraftig vind, men tillräckligt besvärlig för en ensam kanotist att parera i den allt mer gropiga sjön. Jag fick ta till reträtt och färdas med bilen till den stig som leder till Vämbapoudas topp.
Vandringen blev svettig trots den ganska arla timmen, men vandraren blev som ofta rikligt belönad vid toppens brandvaktarstuga. Den hänförande utsikten, två tornfalkar på jaktstråt och högt över himlen – örnen som har överblick över allt. Vandraren kan i Thoreaus fotspår bara ödmjukt buga och ta emot.
Läs även andra bloggares åsikter om Vandring, natur, Arjeplog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar