Bilderna uttrycker en liten del av evigheten. Det som fanns före mig och som kommer att finnas länge efter mig. En dag bland många genom alla år med det blanka vattnet efter en solvarm dag som snart ska ta adjö. I storheten ligger det enkla och det sköna. Från stugfönstret bjuds jag in till en skönhet som det fullt ut inte går att omfatta vidden av, utan ett mänsklig tillrättaläggande, långt bortom det artificiella, konstlade och designade. Naturen visar skönheten i det enkla, människan har ofta en förmåga att krångla till det. Det kanske är vår olycka?
Läs även andra bloggares åsikter om Natur, skönhet, människan
2 kommentarer:
Ja, här är det rofyllt och evighetspräglat. Speglingar ger alltid tankar och så är det ju vackert, konturer som framträder, motsatsernas förening. Snuddar vid sekunden och evigheten på samma gång.
Speglande vatten ger mig, förutom en estetisk upplevelse, en känsla av gåtfullhet och drömmeri... och så allt detta vatten som varit både sött och salt i omgångar och runnit genom allt.
Men allting är flyktigt, bedrägligt och föränderligt.
Bilderna blev dock lyckade!
Det finns ju inget som som starkt förmedlar känslan av liv som vattnet. Vattnet är vilan och rörelsen...som denna kväll då havet dånar in utanför vårt köksfönster.
Skicka en kommentar