Hösten

Vi är på väg mot höst. Här i norr har det varit påtagligt ett tag, även om långkalsongerna ännu inte har åkt på vid mina cykelturer till jobbet på morgonen.

Många sörjer denna brytningstid. Vårens och sommarens eufori är över. Det blir allt mörkare och för de flesta väntar många månader av arbetsliv.

För mig är den tidiga hösten den absoluta favoriten av året. Hade jag bara möjlighet så är det nu jag skulle vara ledig. Efter sommarens ibland hetsiga liv bland såväl människor som natur blir nu stillheten och tystnaden påtaglig i det fria. Naturen har återfötts och mognat. Kvar finns resultatet av denna födelse och mognad. Färgerna fördjupas och börjar skifta. Luften är ofta torr och klar. Dagarna är som gjorda för sköna vandringar utan att svettas. På mornar och kvällar leker dimmorna över lugna vattenspeglar.

En annan sorts magi bjuds för den som är villig att ta emot. Jag får en möjlighet att verkligt syresätta mig inför vintern. September andas inte hetsig förväntan, blott lugn, stillhet och eftertänksamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om Hösten, september

Lyckan och de goda handlingarna

Jag tror att världen skulle vara full av goda handlingar, såväl när det gäller att vårda våra relationer som vår planet om vi hade en genuin kontakt med oss själva.

Det som borde vara så enkelt, tycks vara det svåraste av allt. Speciellt i en tid då så många krafter uppmanar oss att rusa på allt fortare, men till vad?

Att vi har så svårt att nå de goda handlingarnas tillstånd och den inre stillhet och ro som är förutsättningen, kanske är den verkliga ”ormen i paradiset”. En förgörande kraft som i värsta fall får oss själva på fall och i förlängningen livsbetingelserna på vår planet.

När vi kommer i verklig kontakt med oss själva får vi chansen att förstå vår plats i tillvaron, vår omvärld och kan värdera våra handlingar. I en genuin kontakt med oss själva ser vi mera, växer i våra relationer och allt runt oss. I detta växande blir vi mer ödmjuka. Vi inser med en nödvändighet att vi måste vårda varandra och vår livsmiljö. För att i förlängningen själva må bra.

När du som medmänniska har lyckats nå detta tillstånd och förblivit där, då är du en lycklig människa.

Läs även andra bloggares åsikter om lycka

Uv och nying

Jag byter inte jobb alltför ofta. Jag lite av den gamla stammen som fortfarande tror att en verksamhet berikas och blir stabil om man är kvar på sitt arbetsställe en längre tid. Motsatsen till mig är ”hoppjerkorna”, de som byter jobb ofta. Dessa jobbytare är naturligtvis smartare. De får genom sina jobbyten möjligheten att återkomande förhandla upp sin lön och gör snabbare karriär. Sen kan man ju alltid fråga sig om de hinner tillföra verksamheten något, men det är ju en annan sak.

Att bli kvar på ett arbetsställe har sina sidor. Du blir på arbetsplatsen allteftersom inrollad i ett fack, som det med tiden blir allt svårare att ta sig ur. Här har ”hoppjerkorna ytterligare en fördel som knappast hinner få någon etikett innan de drar vidare.

Har du varit på ett arbetsställe under 7 år får du titeln Uv. Inte så dumt egentligen, då Uven för mig representerar något klokt och eftertänksamt.

Jag har varit Uv med råge på ett arbetsställe och var på väg att bli det på ett annat. Men, nu är jag för en gångs skull en riktig färsking, eller nying som det heter på mitt nya arbetsställe. Med ett vikariat på 4.5 månader är Uven förpassad till historien och jag kan för tillfället känna mig som en fjäderlätt Tornseglare på himlavalvet.

Då jag kommer till en arbetsplats med flera gammeluvar så känns det verkligt tryggt att vara en nying. Avrollad som jag är som ny kan jag stadigt orientera mig i den nya terrängen. Ett tomt arbetsrum som ger möjligheter att ta tillvara på…..

Döden och sorgfloret

När jag sitter på någon av mina Nordliga utposter, d v s någon intagande plats i naturen, får jag de bästa förutsättningarna att vara verkligt närvarande. Att vara mitt i skapelsen är att vara i livets grundflöde. På dessa platser är livet så givet, liksom dess motsats, döden. Här blir döden lika självklar som livet. För mig växer då ödmjukheten inför livet och dess slut, döden, som blir lika och naturlig som livet självt.

I nutidssamhället har döden knappast någon självklar plats. Snarare verkar den ha blivit allt mer undanstoppad och osynliggjord. I mina samtal med ungdomar kan jag tydligt märka av detta. Döden väcker mycket starka reaktioner, även om det handlar om en nyligen avliden gammal människa som har gjort sina varv på jorden och dött på ett helt naturligt och väntat sätt.

Jag undrar var de nyblivna änkornas sorgflor har tagit vägen. Som barn såg jag emellanåt denna tunna mörka tunna duk framför ansiktet som markerat att maken hade avlidit. Jag såg aldrig några motsvarande attribut hos männen, men det beror väl på att kvinnor, då som nu oftast överlever sina män.

Idag ser jag sällan några tydliga attribut för döden och sorgen. Jag blir orolig när vi gömmer undan döden. Så länge vi undviker att bjuda in döden i våra liv åsamkar vi oss onödigt lidande den dag vi ska möta andras och slutligen vår egen död.

Tillvarons grundfundament måste få plats i vår tillvaro. Där har döden en livsviktig plats.

Åka tåg

Jag gillar att åka tåg. För mig är denna resform den trevligaste och den mest värdiga. Jag sitter där jag sitter och får en chans att komma till ro med mina tankar. Jag behöver inte skämmas över mitt resande och tär inte på vår planet och dess resurser. Jag reser säkert, till skillnad från när jag sitter i bilen. Istället ifrån flygresandet lätt artificiella resform får jag med tåget en verklig känsla av att färdas.

Jag har alltid gillat tåget. Under barndomsåren kunde jag tågtidtabellen utantill och var närmast lyrisk vid mina besök på centralstationen. Minns väl ”Bottenviken”, ”Nordpilen” och ”Å-dalen”. Kanske tågen och dess benämningar stod för rörelse, hopp och förväntan i mitt liv. Minns de årliga sommarresorna med tåget mot stugan i Lappland. Vandringarna i vagnarna, delicatomazarinen med te i restaurangvagnen och upprymdheten som gjorde natten sömnlös i sovvagnkupén.

Sverige förändras i rask takt, men tillvaron på Norrlandståget är ganska sig lik. Resan blir som att möta ett stycke Sverige i miniatyr. Ännu kan jag blicka ut över gamla trästationsbyggnader sedan en svunnen tid. Borta är rälsens skarvar, men tåget kränger fortfarande på klassiskt manér. Fortfarande möts kvinnor som aldrig sett varandra i samtal som om de känt varandra under hela livet. Kvar finns fortfarande fyllbulten i restaurangvagnen som vill prata med alla, men ingen med honom. Kvar finns fortfarande ostsmörgåsen, även om den har fått det mera modernt klingade namnet bistrosmörgås.

Men en stor förändring har skett sedan min barndoms resor. De tidigare ganska tomma sittvagnarna är nu till bredden fyllda av människor. Här har det nya Sverige tagit plats. Sittvagnen är full av människor från världens alla hörn, från länder som man som liten inte visste att de existerade.

En lång tågresa ger möjligheter, massor av tom tid att fylla med mening, eller bara låta vara tom. Du får gått om tid att lämna det du lämnat och förbereda dig inför det som komma skall. Tågresandet är en gåva, ta vara på den!

Hotet från öster 2 - I någons lupp?

Jag måste erkänna att jag inte har varit särskilt engagerad i FRA-debatten. Det finns så mycket att reagera på, så att ibland låter jag bara saker gå mig förbi.

Av en händelse kommer jag hädanefter se detta med spaning och integritet i ett annat ljus. Jag publicerade föregående vecka bloggen ”Hotet från öster”. Texten handlade inte om Ryssland i första hand, utan om Mårdhundens hot mot fågellivet på Haparanda Sandskär. När jag lite senare tittade på min besöksstatistik ser jag som av en händelse att jag har fått ett ryskt besök bara några minuter efter det min bloggtext publicerats. Visst kan detta vara en ren tillfällighet, men jag har aldrig haft några ryska besökare tidigare, så visst verkar det lite lurt.

Händelsen ger i alla fall bränsle åt mina fantasier. Min döde far fanns förr i Säpos register för sitt politiska engagemang inom vänstern. Kanske det finns ett nytt verkligt hot från öster och från andra håll som håller koll på vad vi skriver på våra datorer? Kan det som i detta fall vara någon som bevakar oss när vi skriver något om den stora grannen i öst? Jag hoppas att det inte förhåller sig på det sättet, men jag har i alla fall fått mig en tankeställare.

Vad tror du??

Vatten

Vattnet skulle säkert kunna vara vilket som helst. Kanske Norska havet eller Medelhavet.
Nu råkar det vara i inloppet till Storavan några kilometer nedströms vår stuga.

Naturen bjuder på ögonblickets konst. Bilderna kan aldrig fullt ut återskapa detta ögonblick, blott ge en fingervisning om nuets sköna konst…

Strandnära stenar

Solblänket

Invid sandstranden

Hotet från öster

Den ryska Björnen biter inte längre. Det gamla hotet från öster har förpassats till minnenas arkiv. Vem minns längre den grundstötta U-båten i Hårsfjärden och alla andra möjliga och omöjliga ryska U-båtar i våra vatten. De gråsälar som nyfiket sticker upp sina huvuden vid vår resa till Haparanda Sandskär hade nog setts som just dessa ryska U-båtar när hysterin var som störst.

Den ryska Björnen biter inte längre. Möjligen kan vi känna avsmak av rysk Maffia och Trafficing. Annars är det mest guldkanten av det nyrika Ryssland som vi får ta del av när ryssarna vallfärdar över vår gräns, handlar och höjer vår Bruttonationalprodukt.

Nu är hotet av ett annat slag. Det nya hotet från öster är Mårdhunden. Jag såg denna varelse i Muddus för 10 år sedan. Den ser närmast ut som en korsning mellan Järv och Räv.

Nu har de blivit fler. I alla fall på Haparanda Sandskär, där de hotar den unika fågelfaunan. Många Mårdhundar har naturbevakarna skjutit, men många finns troligtvis kvar. Färsk spillning vid min vandring på Ön tyder på detta.

I varje paradis tycks det finnas en orm, även om vi så gärna önskar något annat.

I Jaktfalkens land

Lill-Gaika är ytterligare en av mina nordliga utposter några kilometer från stugan Grova. Detta berg är också boplatsen för Jaktfalken sedan ett antal år.

Lill-Gaika var Fjällvråkens berg fram till mitten av 90-talet, då Fjällvråken fick se sin boplats i bergbranten beslagtagen. Jag blev själv vittne till denna sorti, då Vråken blev bryskt undanskuffad av de aggressiva Falkarna.

Denna dags sol och värme är egentligen inte gjord för vandring uppför berg, men jag vill förvissa mig om att Jaktfalkarna är kvar även detta år. På avstånd hör jag falkungarna, just i samma ögonblick som jag stöter upp två Tjädertuppar. Det gläder mig att Tjädern har kommit tillbaka till det gamla hygget nedanför berget. Paradoxalt nog kanske det är just detta hygge som har skapat bra jaktmarker för Jaktfalken.

Uppe på toppen är det alldeles tyst. Jag njuter av utsikten, men Jaktfalkarna varken syns eller hörs. Förklaringen får jag på tillbakavägen då de passerar strax ovan mitt huvud med mat till ungarna.

Med nöjda och lätta steg vandrar jag ner mot Välmbas vatten. Väl där väntar en av sommarens skönaste och mest efterlängtade bad.

Pieljekaise

En av mina riktigt fina nordliga utposter som jag gärna återvänder till är fjället Pieljekaise. Med sitt läge i östra fjällkedjan ger utsikten från toppen en mäktig vy mot såväl skogslandet i öster som mot det vilda fjällpanoramat i väster och norr.

Dagens vandring mot toppen görs en av sommarens varmare dagar. Trots t-shirt och kortbyxor blir jag snabbt svettig i fjällbjörkskogen. Fjällheden blir en lätt befrielse med sin öppenhet och smeksamma vind. Värmen gör sitt och jag är tacksam att inte alla små fjälljokkar har torkat ut. Belöningen blir det toppröse som jag till slut skymtar.

Minns en gång för många år sedan då min systers amerikanske pojkvän slog följe till toppen. Invid toppröset såg vi två män krypande på alla fyra. Vi sa skämtsamt till pojkvännen att där uppe ser du två björnar. För ett ögonblick tog han oss på stort allvar. De två männen visade sig vara forskare på spindlar i fjällterräng.

Denna dag hittar jag inga spindlar, men väl jordgetingar kring toppröset. Jag väljer min utblick över fjällpanoramat och nationalparken på behörigt avstånd från toppröset. När jag ser detta stycke storslagen natur framför mina fötter är det lätt att förstå att området redan 1909 blev nationalpark. Kanske jag återkommer nästa år för att fira en hundraåring värd många besök.

Älgmöte på Haparanda Sandskär

Vi vandrar en dag i slutet av juli i hällregn längs med Haparanda Sandskärs östliga sida. Normalt sett en av Sveriges solsäkraste platser, men nu har sommarens djupaste lågtryck parkerat här och våra förväntningar är nerskruvade till ett minimum.

Naturen är nyckfull och många gånger närmast osannolik. Efter att ha vandrat länge i det våta når vi en sandhed mitt på ön. Där, ett stenkast längre bort, sitter den, en blivande skogens konung. Ivrigt åker våra kameror fram för att i det allt intensivare regnet få en bild. Därefter tar vi några steg till. Just då inträffar det osannolika. Vi stöter upp ytterligare 6 Älgar i skogsbrynet. Orädda människor som de är i denna nationalpark tittar den länge på oss innan de lommar iväg.

Just när våra blickar är mest upptagna av Älgarna passar två Havsörnar att flyga förbi på nära håll.

Vi är mäkta berörda av denna stundens upplevelse och länge helt oberörda av regnet vid återfärden till vår övernattningsstuga. Kanske var det just regnet som gav oss denna fina naturupplevelse. Naturen återhämtar och stillar sig.