Vi lever allt snabbare och färdas allt mer och snabbt till främmande kontinenter. När man som jag har passerat livets mittpunkt går det också snabbare, livet alltså. Åtminstone så känns det så.
Därför är en själens balsam att komma ut i naturen och långsamheten. Naturen och klimat följer fortfarande mest sina egna regler, även om vi människor håller på att sätta dem ur spel.
Just denna vår har här i norr gått lite långsammare än vanligt. Eller egentligen så har våren varit ganska normalt långsam. Här har klimatförändringarna åtminstone fått en kort paus.
Några dagar i slutet av maj har jag varit i mitt välbekanta landskap där jag har min stuga. Luften har varit hög och klar. Nätterna nära på frostiga. Snön har släppt taget, men isarna håller delvis ännu sitt grepp. De vårystra fåglarna är tillbaka, men de är lite återhållsamma med anledning av den sparsmakade temperaturen.
Jag går min välbekanta vandring. Plötsligt flyger en trana upp. Den är nog lika överraskad som jag. Ingen av oss två förväntar sig något eller någon som stör det lugna långsamma tempot. Jag vänder mig om, tranan landar en bit bort. Den har säkert sitt borede i närheten. Ibland går det snabbt i långsamheten. Livet gör sig påmint...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar