Förändringar kan bli till de bättre eller till det sämre. En av mina så kallade "vattenhål" för vila, stillhet och reflektion har varit vid en liten bro i Gammelstadsvikens naturreservat. Det har varit en återkommande plats som jag har återkommit till alltsedan jag flyttade till Luleå i slutet av 1980-talet. Området är ju mest känt för sitt rika fågelliv...och jovisst har jag skådat fågel här. Bl a rördrom, rosenfink och dubbeltrast har jag bara hört på denna plats. Men, det är framförallt för att det har varit en relativt stadsnära plats som jag har kommit hit. Här har själen fått vila och här jag har låtit mig omfamnas av allt det fina runt mig.
Men i någon mening är det slut nu. Kommunen har med extra tillskjutna pengar från Facebook (har sina serverhallar ganska nära reservatet) låtit rusta upp lederna och göra dem mer tillgängliga. Ett gott syfte, men, som sagt inte alltid så gott resultat.
Igår när jag kom till den platsen var den fina träbron borta ersatt med en i mitt tycke förfärlig metallkonstruktion. Det kändes som man hade begått våld på platsen. Här finns inte längre några träbänkar och bron låter så illa när man går på den att alla fåglar som finns i närheten skräms iväg.
Jag blev både arg och bedrövad över det jag såg. Den fina platsen för kontemplation var i ett slag borta. Jag har så svårt att förstå att man ett så okänsligt sätt fått förändra platsen. Här tycks de som jobbat med projektet varit fullkomligt blinda inför platsens estetik och skönhet.
Detta paradis är förlorat för mig...får söka mig nya "vattenhål"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar