Vi tar oss längs landkallen med våra skidor längs efter fjärden i yttre havsbandet. Dagen bjuder på flödande sol. Det är tillräckligt kallt för att skaren ska bära men samtidigt tillräckligt varmt för att vi ska känna vårens ankomst. I fjärran hörs sångsvan och trana...vårens tidiga budbärare.
Vi tar oss till en för mig okänd hamn. Tystnad är alltid tystnad men samma tystnad kan upplevas så olika beroende av valet av plats. Hamnen är normalt platsen för båtar, människor och motorljud. Ljuden är normaltillstånd här. Är människorna frånvarande brukar båtarna ge ifrån sig diverse ljud skapade av vinden.
Men nu är det tyst. Vi gillar ljudens frånvaro. Närvarande blir istället den vår som så sakta gör sig påmind som ännu väldigt sakta påbörjar upptiningen inför en annan årstid. Detta är vår femte årstid. Vi befinner oss i slutet av den. I gränslandet mellan vinter och blir mer påtagligt. Gränserna och linjerna blir allt skarpare innan den förlösande förlossningen och då allt bryter igenom.
Men ännu är det så tyst och stilla det kan vara längst upp i Norrbottens kustland en dag i april. Det är fint...
2 kommentarer:
Fler borde upptäcka landkallens välsignelse.
Jo...det är ett välsignat område som man oftast bara besöker så hår års. övrig tid är det ofta sten och strandalens rike.
Skicka en kommentar