Jag och två av mina närmaste vänner åker till Ryssbält och Svens stuga två gånger varje år. Tidig vår och sen höst. Hur många gånger vi har gjort denna resa till yttersta kustbandet i Norrbottens nordligaste skärgård har vi svårt att hålla räkningen på, men det har skett minst under minst 20 års tid.
Tre män som samlas i en stuga för att samtala om livets väsentligheter, äta och dricka gott, lyssna på musik, läsa och göra små utflykter i landskapet. Det mesta av inramningen är sig lik år efter år. Vi har våra ganska bestämda roller som vänner får efter lång vänskap. Vissa av ramarna är också givna såsom whiskyn och kaffet när vi anländer på fredagen och Björns älgstek på lördagen.
Det är verkligen trevligt med hållbara koncept med bästa vännerna...och det här är ett hållbart koncept. Visst sker förändringar i våra möten och samtal. Livet rör sig och vi blir äldre. Jobbiga separationer och allvarlig sjukdom har kantat vår resa, men vänskapen har blivit intakt trots våra ganska stora olikheter...eller kanske just därför.
Ibland kan jag undra varför det fungerar så bra. Vi räds inte konflikter och skilda åsikter. Jag tänker på den fina filmen "Det är dokumenterat" av Svens söner Anders och Jonas Teglund som skildrar ett gammalt par från Jämtland som års efter år kommer till sin lilla stuga i Ryssbält. De har gjort så sedan 1950-talet. I filmen skildras det gamla paret och varför de ha lyckats hålla ihop. Svaret är de har accepterat varandras olikheter och inte försökt göra om den andre. Kanske samma saker gäller den nära vänskapen....vi är och förblir olika. Det hotar inte...utan berikar varandra.
Att mötas i olikhet med öppet nyfiket sinnelag inför den andra är något av nyckeln till såväl den goda vänskapsrelationen som den långvariga kärleksrelationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar