.jpg)
För en tid sedan var jag hos tandhygienisten. Det var inte roligt. Jag hade någon vecka tidigare varit på min regelbundna kontroll hos min tandläkare. Det var ett positivt besök. Jag fick veta att min tandstatus var oförändrad eller t o m lite bättre. Det var bara lite tandsten som skulle fixas av tandhygienisten.
Med lite stärkt självförtroende såg jag emot den behandling tandhygienisten skulle ge mig. Besök hos tandvården var under unga år inte min favoritsysselsättning. Som barn hade jag många hål i tänderna och någon gång under lågstadietiden var det en tandläkare som jag upplevde som ett monster som nära nog misshandlade mina tänder. Efter den behandlingen tog det ett antal år innan olusten inför tandvården försvann.
Vad som mot alla odds väntade mig hos tandhygienisten var en rejäl uppsträckning och pekpinnar på löpande band. Jag kände mig som ett litet barn som inte gjort min läxa och som en riktig dålig patient. Som grädde på moset vidtog en lång ultraljudsbehandling med minst sagt oangenäma inslag. Efteråt fick jag med samma uppfordrande attityd veta att jag närmast hade mig själv att skylla.
När jag kom hem började min ilska vakna till liv. Även om jag inte är den perfekta tandvårdspatienten så är jag långt ifrån den sämsta. Jag undrar hur det gått om jag hade varit en person med riktigt dålig tandstatus och dessutom haft rädslor inför behandlingen...
Jag jobbar själv inom ett människovårdande yrke och vet att bemötande och attityd är avgörande till om mina möten ska bli framgångsrika och den enskilde ska känna sig hjälpt. Jag har hört flera som känt att de mötts av moralkakor när de har varit på tandvården. Monstertypen som jag mötte som barn har säkert försvunnit, men tandvården tycks fortfarande ha mycket att lära inom området bemötande och social kompetens.
En sak är i alla fall klar, tandhygienistens förtroende är förbrukat. Det blir byte nästa gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar