Läste härom dagen Maja Hagermans kloka text i Dagens nyheter. Den handlar om det tudelade Sverige och om landet i norr, i den norra landsände där jag bor och verkar. Texten berättar om den syn som var förhärskande långt in på 1900-talet, om vidderna och synen på de som bodde i norr. Det var i en tid då rasbiologiska tankar hade stort spelrum. De stackare som fanns här i norr, den mån det fanns några, sågs som enkla och mindre vetande människor till skillnad från de riktiga svenskarna med germanskt ursprung. På kartor från 1930-talet av Statens institut för rasbiologi var landskapen Lappland, Norrbotten och Västerbotten målade i svart till skillnad från det övrigt vita Sverige.
Hur galet som helst kan tyckas, men vi bör påminna oss att dessa tokiga idéer hade full legitimitet. Viktigt att tänka på när skillnad mellan människor görs på olika platser i vår Värld med ibland fasansfulla följder.
Då känns det skönt att veta att min norra landsända inte bara har varit och är råvaruproducent utan även har och har haft många kloka människor. En av dessa kloka var författaren Sara Lidman, bördig från Missenträsk i sydöstra Lappland. Hennes böcker är en del av vårt kulturarv och hade ofta hembygden som utgångspunkt. Här möter vi stolta människor, riktiga överlevare - nybyggarna i lappmarken.
I järnvägstunneln i Umeå finns en fin hyllning till Saras författarskap i text och bild. Här kan vi ana människorna som varken är över eller under, utan bara är...och känner stolthet för det.
Våra landskap i norr är en omistlig del av Sverige...utan våra vidder skulle vårt land vara mycket fattigare såväl materiellt som kulturellt. Bara så att ni vet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar