Umeå

Så är jag på tillfälligt besök i Umeå. Staden som gjorde mig mer vuxen via studier, teaterliv och arbete på 1980-talet. Staden som blev en tillfällig hemvist för några år sedan då jag jobbade här under en period och veckopendlade.

Åren går och samhälle och städer förändras, både till det yttre och till det inre. Av det Umeå jag lämnade i slutet av 1980-talet finns det inte många ankringsplatser kvar. På min vandring genom staden är det två  miljöer som nästan är som då, Nya konditoriet och Burmans musik. Den senare platsen har nog överlevt i våra digitala tid då man nu så då mest säljer vinylskivor. CD-skivan är ju passé, däremot har vinylskivan fått en ny renässans.

Umeå är staden som växer. Staden med ett till det yttre stort självförtroende som vill vara störst. Jag hörde av en Umeåbo att målet på sikt är att Umeå ska ha 300000 invånare. Det är annat än min hemstad Luleå som nöjer sig med att ha 80000 som mål.

Att staden är i grossess märks. Byggarbetsplatser finns det lite överallt och ibland för jag ta omvägar bortom byggstaket och uppgrävda gator.

Det jag mest reagerar inför är hur nutidens stadsplanerare tänker. Umeå var tidigare staden med låg bebyggelse och björkalléer som främsta kännetecken. Därför var det inte okontroversiellt när staden  i slutet av 80-talet fick höghushotellet Plaza. Numera verkar man ha släppt tanken på en homogen stadsbild helt och hållet. Nya spektakulära byggnader ser dagens ljus lite överallt...och om det är snyggt kan diskuteras.

I den rusiga tillväxten kanske staden förlorar lite av själ och identitet. Kanske är det tillväxtens pris för den som vill vara störst. För störst i Norrland är ju staden...men knappast vackrast.