Examen

För några dagar sedan var det dags igen - studentfirandet som tydligast gör av tryck med alla dessa glada studenter på lastbilsflak som fyller stadens gator.

Jag som emellanåt kan vara lagd åt det lite nostalgiska hållet kommer väl ihåg när det begav sig för egen del...och det var ju ett tag sedan, 36 år tillbaka i tiden nog räknat. Kommer så väl den där upprymda och euforiska känslan som fanns, men också den stora tomheten som infann sig dagen efter...då allt var slut och vuxenlivet helt plötsligt var en tydlig realitet. Ensamheten har sällan var någon fiende till mig, men just den dagen efter allt det där roliga...då kände jag jag mig verkligt ensam på ett sätt jag sällan har gjort varken tidigare eller senare i livet.

Just därför går en undran med vilken känsla de nybakade studenterna vaknande med när alla festligheter var slut. För 36 år sedan var livet och Världen stor...men ändå så mycket mindre än vad den är nu. Då fanns möjligheterna, men avgränsningarna och valen var enklare och tydligare. Idag tycks möjligheterna till synes vara oändliga, även om det mesta nog är fiktion. Men i denna möjligheternas labyrint är det naturligtvis så mycket lättare att gå bort sig...att prata om existentiell livsångest är nog i sammanhanget inga stora ord. Sedan har vi arbetsmarknaden. Även för 36 år sedan fanns arbetslösheten, men då fanns samtidigt ett annat skyddsnät. För mig innebar det ett beredskapsarbete med avtalsenlig lön. Idag är som bekant läget betydligt annorlunda...och otryggare.

Mina tankar går till dessa för några dagar sedan lyckliga ungdomar....jag unnar dem all framgång och att de  få del av samma trygghet och möjligheter som jag hade en gång...