Jag har på senare tid läst ett par artiklar om hur svårt det är för oss människor att ändra våra invanda beteendemönster. Vi klarar det emellanåt på ett nära plan, d v s om det är saker som mer direkt berör oss själva eller den omgivning vi relaterar till. När det gäller frågor som inte ger överblickbara konsekvenser i nära tid verkar det inte vara lika lätt. Att vi ska vara rädd om vår jord och livsmiljö kan säkert all med någorlunda förstånd bejaka, men att göra verkstad av våra tankar är en betydligt svårare sak.
När jag 1987 blev lulebo förundrades jag över stadens alla och inte alltför biltäta breda trafikleder. Varför skulle sådan liten stad som Luleå ha så många fyrfiliga vägar runt centrum? Alla dessa vägbyggen var ett utslag för 70-talets utvecklingsoptimism då det skulle byggas ett stålverk 80 och då tänkte man att behövdes mycket väg och asfalt för alla transporter. Hur det gick med dessa planer vet vi.
Därefter har år lagts till år och det tidigare relativt tomma trafikledarna har fyllts på med allt fler bilar. Idag är det ibland så fullt att trafiken morgon och kväll bitvis nästan är stillastående, alla senare års rondeller till trots. Speciellt på vintern, dagar då luften står stilla är luften riktigt dålig och ibland nästan stickande.
Miljömedvetenheten ökar måhända på det tankemässiga planet, men inte i handling. Bilåkandet i den varma ombonade bilen ses av de flesta som en självklarhet som man inte ska tafsa på. Inte nog med det, med allt fler bilar på rulle så ser jag samtidigt allt fler bilar stående med motorn påslagen. Tomgångskörningen är en annan bekvämlighet vi tar oss rätt till. Den klassiska tomgångsköraren har varit en man som väntar på sin fru, eller en person som i väntan kliver ur sin tomgångskörande bil och röker en cigarrett. Idag börjar en annan grupp dominera, människorna som i väntan på något eller någon leker med sina telefoner en stund i sin varma ombonade bil.
Luleå kommun har av länsstyrelsen fått i uppdrag att se över miljön i centrum. Politikerna tror att det ska ske i samförstånd med medborgarna och avfärdar alla typer av regleringar som biltullar. Jag däremot är en vän av regleringar och styrning där det är nödvändigt. Här är det livsnödvändigt för både hälsa och miljö, men det är förstås ingen fråga som lockar väljare inför ett kommande val. Politiker är människor som oss alla oss andra, med kortsiktighet och brist på överblick och långsiktighet i blicken, tyvärr...
Läs även andra bloggares åsikter om Miljö, bilar, bilavgaser, staden, Luleå
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det handlar väl förmodligen om den gamla Jantelagen som präglar många av oss.
"Men inte spelar det väl någon roll vad lilla jag gör".
Varken till eller från.
Vi tillmäter oss alltför liten betydelse i många sammanhang.
Civilkurage och våga tro att vi alla gör avtryck är en bristvara i dagens samhälle. Det är just civilkurage som behövs i frågor som dessa. Opinionsbildare, politiker och andra med makt skulle kunna gå före.
Tyvärr styr kortsiktigheten, men jag tror att man skulle vinna i aktning hos många.
Skicka en kommentar