Gabriela Pichlers "Äta, sova, dö" är den bästa film jag har sett på länge. Har du en chans att se den så kan jag bara säga...gå och se!
Allt medan de rikstäckande medierna tenderar att förflackas och bli allt ytligare är det roligt med en svensk film som vågar sticka ut. Vi lever i en tid där fortfarande flertalet av oss har det bra och lever tryggt. Men, det blåser kallt därute och det blir allt fler som ställs utanför och inte nog med det, de görs närmast ansvariga för sitt utanförskap.
I en tid där ordet solidaritet inte längre tycks finnas i språkdräkten och hela livet blir till ett eget individuellt projekt och ansvar blottas sårbarheten och i värsta fall avgrunden.
Pichlers film gestaltar på ett direkt och synnerligen starkt sätt vad det hela handlar om. Filmens huvudperson försöker hitta kreativa lösningar i en situation som syns allt mer hopplös och som hon inte för ett ögonblick bär ansvaret för. När huvudpersonens pappa säger "djävla svartskalle" åt en mörkhyad man som håller på att köra på honom blir han maktlösheten personifierad. Pappan som själv är en invandrad serb har trillat igenom hela det numera grovmaskiga trygghetssystemet efter en arbetsskada och blir försörjd av sin egen dotter.
Den senaste tidens debatt om näthat är också ett av vår tids tecken - maktlösa människor, inte sällan utanför som slår mot allt som prövar deras självbild. Så kan de maktlösas röst vara i det individualistiska projektets tid.
Det är bara organiserade och stolta människor som kan förändra. Jag undrar hur vi hittar tillbaka dit? Vi kan alltid börja med att se denna film. Kanske filmen ska gå i bräschen. Den ses ju av fler än de som läser DN:s kultursidor...
Läs även andra bloggares åsikter om film, Gabriela Pichler, "Äta, sova, dö", samhälle, utanförskap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar