Utsikt från Anders balkong
För Sven är Göteborg lite av ett andra hem. För oss andra en plats att hitta sina nya orienteringspunkter i. Med trygg hand lotsade Sven oss till sonen Anders bostad inte långt från Slottsskogen och festivalområdet. Anders bjöd på korv och makaroner och förmedlade en nostalgisk bild av det folkhem som var och samtidigt en symbol för enkel manlig gemenskap.
Björn för en stund försjunken i böckernas värld i källarlägenheten
Sven skulle sova i sonens lägenhet och hans familj. Jag och Björn orienterade oss i husets källarlägenhet. Ett enkelt möblerat rum med bäddsoffa och matbord. Inget överdåd och här kände vi oss snart hemma.
En del av festivalområdet i skymningen
Solen flödade när vi vandrade mot festivalområdet. Snart var vi många, ja, väldigt många. När vi närmade oss entrén gick vi i ett hav av människor, de flesta yngre, men även en del medelålders och äldre. Det kändes tryggt.
Till slut varr vi 27000 besökare. En ovan situation för en solitär som jag. Trots den bitvisa trängseln kunde jag snart hitta mycket av lugnet och friden. Detta var en plats för musik. Alkohol och andra droger hade en undanskymd plats. Här möttes vi av många leenden och glada tillrop. Det var välordnat och genomtänkt i minsta detalj. Då till och med toaletterna var fräscha var det upplagt för en fest utöver det vanliga.
Läs även andra bloggares åsikter om Way Out West, musikfestivaler, människor, Göteborg
2 kommentarer:
Jag är resande igen.
Det är någonting som händer.
Jag kliver in i ett musikaliskt ljus.
Fortsätt berätta.
Vad hände sen?
Björn
Sen blir en annan dag. Så länge vi reser, oavsett var och hur, förblir vi levande.
Skicka en kommentar