Bilden ovan är från den gångna helgen invid havet. Moln i olika lager som i någon mån sätter igång fantasin om vad som händer däruppe. Snart skulle det klarna upp. Helgen blev vacker med solvarma eftermiddagar och lätt frost på morgonen. Väder typiskt för den tid som är – september i Norrbotten.
Jag har en speciellt kärleksfull relation till den tidiga hösten – den klara och höga luften, färgspelet i träden och ofta med en temperatur lämplig för vandringar utan att bli svettig. Dagarna är fortfarande ganska långa och kvällarna lämpade att än en gång upptäcka den eviga stjärnhimlen…och kanske ställa frågan – vad finns det därute? Just denna höst kommer vi dessutom få chansen att skåda ovanligt praktfulla norrsken. Solen är inne i en fas som gynnar norrskenet.
Jag fascineras även av hösten för att detta på nytt är en tid då liv och död möts. Det är som på våren, fast tvärtom. Allt det fulländade som sprider sin prakt som snart är redo att brytas ner. Livet, liksom döden är två självklara företeelser och aldrig så tydligt och naturligt gestaltar sig detta samspel i just naturen.
Jag försöker inte rädas döden lika lite som jag räds livet. Att möta livet en tidig höstdag i all sin mognad är en god balsam för en ständigt lika sökande människa…
Läs även andra bloggares åsikter om Höst, livet, döden, människan, Norrbottenskusten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar