Vandring genom Välmapoudas gammelskog
Jag är en vandrande natur, både till det inre och det yttre. Jag tycker särkilt om upprepningens vandring, d v s platser som jag återkommande återvänder till. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så. De flesta tycker om att göra nya upptäckter, medan jag finner den stora glädjen i återupptäckandet.
Varje vandring är olik den andra. När jag skulle göra den årliga vandringen upp på Välmbapoudas topp fick jag ta lite extra satts. Det stora lågtrycket var på ingång. Jag var emellertid vandringsmotiverad. Dessutom skulle regnet bli långvarigt. Med raska tag bar det av mot toppen. Halvvägs kom de första regndropparna. När jag intog toppen hade regnet snöinslag och vinden var av argaste sort.
Den gamla brandvaktarstugan
Just denna plats har en skyddande toppstuga. Den har långt tillbaka i tiden fungerat som brandvaktarstuga och en familj hade sin bovist däruppe under sommaren. Idag skyddar den vandrare från när och fjärran. I dagboken kan jag läsa om mångas tjusning över platsens storslagenhet och med en önskan att komma tillbaka.
Utsikt från det skyddande rummet
Jag kommer tillbaka varje år, oavsett väder och vind. Förändringen ligger inte alltid i det stora och nya. Förändringen kan likväl ligga i det lilla och till synes alldagliga. Det finns alltid nya nyanser att utforska…
Läs även andra bloggares åsikter om upprepningar, vandring, Lappland, Arjeplog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar