Om firandet

Livet innehåller sina paradoxer. I det sekulariserade Sverige torde det inte höra till det vanliga att ha en stor nyårsfest utanför stadens kyrka. Det är däremot högst möjligt i katolska Spanien. Filmsnutten ovan är från nyårsfirandet i Los Christianos på Teneriffa för ett par veckor sedan. Här festades, dansades långt in på småtimmarna till levande musik. Här fanns gammal som ung, här fanns ingen ensamhet utan alla som ville deltog och bjöds in till den stora festen.

Naturligtvis rycktes vi med i pulsen och all den livsglädje som fanns på torget framför kyrkan som band oss samman. Visst festades och den stora baren på torget hade fullt upp att tillgodose alla. Men, här såg jag ingen som spårade ur.

Tycker att det finns har en hel del att lära av detta. Det svenska firandet brukar ju inte sällan sluta i allt stegrad fylla och bråk. Här är sällan alla med och ensamheten stora helgaftnar kan närmast liknas vid en folksjukdom.

Jag lutar mig tillbaka. Tänker att det finns glädje och gemenskap av ett annat slag. Ska det behövas värme och ljumma vindar för att nå dit?

Läs även andra bloggares åsikter om fest, firande, kultur, ensamhet, gemenskap