För någon vecka sedan nåddes jag av beskedet att min faster är död. Gamla fina bilder från en allt mer avlägsen barndom väcktes åter till liv. Till min faster och hennes familj i Bergslagen reste vi ett antal jular och påskar efter min fars plötsliga död. Släkten tog hand om oss på ett fint sätt. Julbord, julottor, ljumma nubbar vid öppna spisen och otaliga skidturer är saker som alltid kommer att finnas kvar i minnet. Det har blivit en del av mig och min historia.
Nu är faster borta liksom min far. Livet går vidare och det enda vi kan vara säkra på är att det har ett slut. När man har passerat de femtio blir det sällan självklara livet ännu mindre självklart. För vissa kommer så småningom döden som en befriare, för andra förblir döden ett hot.
När det ändliga blir allt mer tydligt får begreppet livskvalitet andra värden. De goda relationerna till mina medmänniskor blir allt viktigare, att ge och få och göra nya upptäckter tillsammans. Viktigt är att våga öppna ögonen för nya saker, att inte stelna i en form och sakta dö mentalt. Lika viktigt är tillfällen av självvald ensamhet. För att kunna försonas med livet och döden och förstå vår plats i världen behöver vi tiden för oss själva.
Min fasters gärningar lever vidare i mig och bland många andra. Min bästa hälsning till henne är att vårda livet och alla upptäckter som fortfarande finns kvar att göra i det lilla och i det stora.
Läs även andra bloggares åsikter om livet, döden, människan
2 kommentarer:
Du skriver fint och tänkvärt. Med jämna mellanrum kikar jag in här i bloggen och alltid finner jag något av värde. Ibland riktiga små pärlor. Du har en förmåga att skriva stort med några få penseldrag. Tack!
Tack för din kommentar, den värmer gott i den arktiska kylan.
Skicka en kommentar