Fåglar och människor

Jag går i mina välkända marker. Hösten är påtaglig. Vinden friskar ifrån norr och björkarna mellan gran och fura lyser intensivt gult. Hösten är också stannfåglarnas tid. Alltmedan flyttfåglarna drar mot söder återtar stannfåglarna utrymmet i skogen. Efter sensommarens tystnad är det nu åter aktivitet i skogen. De under sommaren nästan osynliga domherrarna tar plats, liksom talgoxar och talltitor.

Jag stannar till när tre lavskrikor väcker uppmärksamheten. Det flyger nyfiket omkring mig på ett klassiskt manér, stilla och nästan ljudlöst, innan de återgår till sitt värv, att fylla på förråden inför vintern. Samtidigt skränar en nötskrika i närheten, precis på och nötskrikors vis, högt och fult. Den är förlåten då fjäderdräkten kompenserar bristen på skönsång.

Jag kom att tänka på dessa fåglars beteende och vi människor. Över både lav- och nötskrika finns det något mänskligt. Nötskrikan skränar som många människor gör, men den håller sig på avstånd och får ingen kontakt. Lavskrikan är däremot lågmäld, anspråkslöst kommer den nära utan att på något sätt förhäva sig.

Det är lätt att tycka om lavskrikan, men sitt nyfikna lågmälda sätt att skapa kontakt. Människor som skränar och tar plats håller ofta andra på avstånd och får ofta ingen genuin kontakt med andra. Människor som anspråkslöst närmar sig, lyssnar och inte själva sätter sig i främsta rummet kräver inte men får ofta möten med andra människor.

Det kan vara skillnaden mellan lavskrika och nötskrika och skillnaden mellan två människor....

Läs även andra bloggares åsikter om fåglar, människor, lavskrika, nötskrika