Ängören

En söndag i augusti. Vi färdas på det blanka öppna havet och solen värmer fortfarande skönt. Vi är på väg till Ängörens gamla sågverk ut utloppet av Sangis älv.

Ängörens sågverk togs i drift 1912 och drevs i ett första skede fram till 1930 då konjunkturen gjorde tillverkningen olönsam. Sågverket fick en kortare renässans under krigsåren 1940-42, då den då efterfrågade produkten järnvägsslipers tillverkades.



Runt detta sågverk byggdes små samhällen upp med enkla bostäder och affärer.

Denna vackra sensommardag har det gått 69 år sedan det sista arbetet avslutades i sågverkshallen. Att tiden går och naturen tar tillbaka är tydligt när vi går igenom den delvis svårgenomträngliga skogen fram till sågverksbyggnaden. Ett plåttak har satts upp i ett senare skede, kanske med hopp att få igång sågen igen. Just detta hjälper till att bevara att bevara historien. Allt utanför byggnaden är på väg att förmultna och försvinna. Väl inne i sågverket tycks det som tiden har stått still. Bortsett från en del vandalisering finns det mesta kvar precis som det såg ut vid nedläggningen 1942.



För sin tid måste det ha varit en modern anläggning tänker jag under rundvandringen i sågverkshallen. Om väggarna kunde tala kanske jag fått veta mera om de tuffa villkor som rådde för de som arbetade vid sågverket. Nu får jag skapa mina egna bilder om hur det kan ha varit, en av dessa platser som är en del av vår tidiga industrihistoria.

Läs även andra bloggares åsikter om sågverk, industrihistoria, Sangis, Kalix

Uljabouda

Mycket har hänt sedan jag senast besteg lågfjället Uljapouda som ligger några mil från vår stuga i lappmarken. Då var det en vidsträckt fjällhed likt fjällhedarna längre västerut. Idag är toppterängen en vindkraftspark med 10 av de största och mest kraftfulla vindkraftverk som hittills har byggts.

De är med blandade känslor jag vandrar efter den anlagda vägen mot toppen som brutits igenom den gamla granurskogen. Den känns overkligt att vandra efter denna väg. Med tanke på hur mycket fyllnadsmassa vägen krävt i den bitvis fuktiga terrängen går det att ana vidden av vad detta bygge måste ha kostat.



När jag närmar mig toppterängen hälsas jag välkommen av solbadande män som tar rast under sitt underhållsarbete. För dagen är det stort sett vindstilla. Trots detta hörs ett dovt muller från alla generatorer. Jag vandrar längs den väg som tar mig till det högst belägna vindkraftverket. Trots de fula sår som gjorts kan jag inte låta bli att imponeras av dessa över 100 meter höga kraftpaket. Det vackra lågfjället får ge sitt bidrag till den alternativa och rena energin.



Exploateringen till trots, för ett ögonblick möter jag den lågt flygande jaktfalken. Kanske falk och vindkraft kan verka sida vid sida? Det verkar så.

Läs även andra bloggares åsikter om vindkraft, exploatering, natur

Att bli nånting

Sitter i stugan och lyssnar på P1. Reportaget handlar om glesbygden, om alla ungdomar som vill därifrån och om de få som väljer att stanna.

Ungdomarna vill till de större städerna och lämna de mindre orternas upplevda stagnation. Ungdomarna vill bli nånting, de vill bli sedda och göra andra saker än vad hemorten kan erbjuda.

Det är lätt att förstå denna längtan och strävan i en tid som åtminstone i teorin erbjuder så många möjligheter om man tar för sig och befinner sig där det sägs hända.

Det paradoxala är att ungdomarna löper risk att uppleva mer av just det man vill komma bort ifrån. I de större städerna är risken stor att man går bort sig i en anonym tillvaro. Kanske man blir något annat, men blir troligen i de flesta fall mindre sedd än i det sociala sammanhang som är typisk för mindre orter och landsbygd.

Ungdomarna har tankar om att än dag flytta tillbaka. Forskningen talar dock klarspråk på denna punkt – få av de ungdomar som flyttat kommer att återvända.

I reportaget finns också en annan ungdomsröst från de som väljer att stanna – här är jag någon, här har jag lugnet, skogen och naturen. Kanske finns det ett litet hopp för glesbygden trots allt.

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomar, glesbygd

Augustimorgon i Bottenviken

Båten ut på ett nära nog spegelblankt hav. En första krusning från dagens bris. Världen växer mot en närmast osynlig horisont. Det är lätt att omfatta storheten och min egen litenhet i allt det storslagna.

Förmår vi förvalta skönheten och vår värld? Denna morgon fylls jag av ro och en tillförsikt. Hoppas inte det är en tillfällighet......

Läs även andra bloggares åsikter om natur, hav, Bottenviken, världen, människan, bilder

Ett rum med utsikt

När jag sitter inne och betraktar, läser eller tänker, då sitter jag gärna i en fåtölj. Helst är fåtöljen placerad i ett hörn för att få en utblick över rummet. På så vi blir jag mottaglig för olika sinnesintryck och får en känsla av överblick.

I den bästa av världar finns där även ett fönster för utblickar från min fåtölj. Gärna rogivande bilder från naturen att inspireras av.

När vi nyligen bytte fönster i vår stuga invid havsbandet inträffade ett litet mirakel. Från att ha varit ett instängt rum med felplacerade fönster öppnades havet i rummet efter fönsterbytet. Fåtöljen blev placerad i hörnet och utblicken och utsikt gick inte att ta miste på.

Här har jag fått en plats där jag kan vända mig från världen, samtidigt som jag närmar mig den – ett rum med utsikt.

Läs även andra bloggares åsikter om platser, rum

Vandring

Vandring längs efter Ganjaureudden, glädjen, igenkännandet, vågskvalpet mot stranden. Vandring upp mot berget bortomnära, Lillgaika, bland flerhundraåriga furor och tystnad.

Långt bortom det vardagliga, får en annan uppmärksamhet, rycker till vid minsta ljud. Delar inte jaktfalkens uppmärksamhet och vidsyn, men återfår en sorts kontakt.

På det 45-åriga hygget där det mänskliga dragit fram börjar en gles ungskog ta form. Annars är landskapet likt år efter år. Det är bara vandraren ömsar skin, mognar och blir äldre.

Sitter och länge och låter blicken vila över Uddjaures vatten och fjällen i nordväst. Drillsnäpporna flyger ännu längs efter vattnet. Snart är de långt borta.

Tar upp kåsan och fyller den med vatten. Tillsammans med ett par nävar russin blir stunden till en liten fest.

Läs även andra bloggares åsikter om natur, vandring, stillhet