Imre Kertész i ”Galärdagbok” serverar ingen lätt och sockersöt definition av det vi kanske omhuldar mest – friheten:
”Men vad är då frihet till sist? Att i den mörka polarnatten rikta våra staplande steg av en stjärna som vi själva har valt åt oss, samtidigt som vi mycket väl vet att vi aldrig kan nå denna stjärna. Men i så fall, varför väljer vi en stjärna åt oss? Uppenbarligen där det är mörkt. Fråga leder till fråga, frågorna rör sig i en cirkel, och i cirkeln kommer man inte in.
Nu vet jag vad frihet är: frihet är det som inte finns. En suck, en idé, ett absolut. Vi lever i det konkreta, längtar efter det absoluta och slutar i intet. – ty döden är det fasaväckande mötet mellan det konkreta och det absoluta, deras för subjektet vidkommande ironiska förening. Och höjden av ironin är att subjektet inte ens erfar det, ty döden är ingen erfarenhet.”
Kanske är det så att det vi strävar efter mest inte finns. Om det inte finns och vi ständigt strävar mot det icke existerande blir resultatet olycka. Jag tror att vi kan erfara fragment av frihet, men det finns alltid sådant som sätter gränser för oss, både vi själva och andra. Kan vi acceptera och leva med detta tror jag att vi både kan bli mindre ofria och lyckligare människor…..
Läs även andra bloggares åsikter om Imre Kertész, människor, frihet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar