Den lummiga delen av innergården. Vi bodde längst in i hörnet
Jag är ett barn av staden. Uppväxt i en av Gävles innergårdar kom jag bli den sista generationens ”rännstensungar”. Det var i skarven till miljonprogrammets tid. En sista tid då många barn växte upp i stadskärnan, var en del och formades av den. Världskartan för barnet var just den ganska sterila innergården med alla lekar. När jag blev något äldre utvidgades Världen till de nära omgivningarnas alla öde träkåkar som stod i begrepp att rivas.
Sedan jag flyttade från föräldrahemmet lämnade jag stadskärnan. Sedan dess har jag haft många olika boenden, men aldrig i direkt anknytning till staden och dess liv. Jag har tänkt att stadslivet är inget som passar mig. Jag vill ha tillgång till staden, men annars bo nära naturen och dess lugn.
Men, nu kommer det som jag aldrig trodde skulle ske att ske – om några veckor blir jag åter stadsbo efter över 30 år i förskingringen. Återstår nu att se vad det kommer att innebära och hur det kan förändra mig. Vi har valt en del av staden som ligger lite avskild med nära anknytning till fina naturområden, samtidigt som alla stadens faciliteter är inom räckhåll.
En ny spännande resa tar alltså vid. Jag har inga klara begrepp över hur det kommer att bli. Det som jag trots allt är helt säker på är att jag inte kommer att bli någon urban shoppingmänniska. Naturen och vidderna ligger alltid nära till för mig. Så är det och så kommer det att förbli.
Läs även andra bloggares åsikter om staden, stadsliv, barndom, flytt, förändring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar