Utblick mot evigheten

Under en kväll helt nyligen gjorde jag något som alltid skänker mig nöje när jag kommer ut i naturen och den absoluta stillheten – jag blickade mig upp mot stjärnhimlen. Kvällen var klar, stilla bortsett från den pärluggla som spelade i närheten. När mina ögon hade ställt om så tonade snart vår hemgalax Vintergatan fram bland alla stjärnorna.

Dagtid blickar jag också gärna upp mot himlavalvet och alla de molnformationer som aldrig upphör att fascinera. När jag blickade upp mot stjärnhimlen fick jag en ingivelse att Vintergatan inte var helt olik de tunna cirrusmoln vi ofta ser soliga dagar.

Jag tror att denna glädje att blicka ut över den mörka stjärnhimlen beror på att jag som människa blir hjälpt att acceptera min litenhet och ödmjukhet inför det faktum att vi vet så ofantligt lite om det som finns därute. Allt sådant där människor hävdar sina sanningar och principer tråkar lätt ut mig, då det sällan finns någon absolut sanning, utan mest fördomar och föreställningar.

Inför stjärnhimlens storhet och det synes oändliga universum där kan vi ställa frågor och återigen nya frågor. Här får de mänskliga sina sanna proportioner och här finns inga sanningssägare, bara mer eller mindre vilda teorier, som en av de senaste som hävdar att fröet till vårt jordeliv finns i de bakterier som har färdats i de asteroider som kraschat på jorden tidigt i dess historia.

Det är sådant jag tänker på när blicken vandrar mellan stjärnorna. Frågorna som aldrig slutar att ställas och fantasier och drömmar som får nytt bränsle.

Läs även andra bloggares åsikter om Vintergatan, stjärnhimmel, evighet