Mellandagar

 Det är mellandagar. Dessa dagar mellan jul och nyår då en del jobbar medan många andra är lediga. Ute har vintern gjort ytterligare ett försök att skapa normalitet - dock utan att lyckas. En mulen, fuktig filt ligger åter över min hemstad Luleå och utan broddskor bör du hålla dig inne för att undvika benbrott och inte belasta sjukvården i pandemins tid.

Mellandagar ger gott om tid för tankar mellan eventuella måsten. Detta ovanliga år som på olika sätt har påverkat oss. 

På senare tider har jag kunnat läsa flera texter från i olika grad kloka skribenter om att vi inte för grotta ner oss i dystopier. Det man avser är inte primärt pandemin, utan vad vi kan göra med de erfarenheter vi har fått av pandemin när vi ska hantera den mycket större klimatfrågan. Skribenterna vill ge oss hopp om att pandemin har visat att det alltid finns pengar att skjuta till om det behövs och de teknologiska innovationerna kommer fasa ut fossila bränslen snabbare än vi trott.

Det kan ju låta positivt under denna mörka tid... och det är sant...kraften ligger inte i dystopin, men lätt kommer det definitivt inte bli. Att det satsas så mycket just nu handlar ju i första hand om att få gång tillväxtekonomin som vi känner och då är det klart att kapitalet är på tårna. 

Som jag ser det handlar klimatkrisen mycket om vårt sätt att leva och konsumera. Ja, helt enkelt hur vi ser på våra liv och de utmaningar som finns....då blir det tufft. När andra skribenter skriver om sin längtan efter  att resa igen och tomgångskörarna står på rad utanför Kvantum, då kan man förstå att klimatmedvetenheten inte satt några djupare avtryck i mångas beteenden. Jag antar att de resesugna inte tänker på resan till stugan och bilägarna inte ägnar så mycket tid över hur de kan bli klimatsmarta bilägare.

Själv kommer jag fortsätta rulla vidare med min etanoldrivna Volvo ett tag till, det mest klimatsmarta bilvalet i vår glest bebyggda landsände. Resa kommer jag att göra. De flesta resorna går liksom förr till mina vidder i väster. Det är det bästa resmål jag känner till. Bilden nedan är en vy från mitt älskade landskap....

Decembermörker

 Att december är årets mörkaste månad är nog en vedertagen sanning för oss. De flesta brukar tycka att det är en helt okej månad med alla ljus som tänds och den stundande julen.

I år är det som bekant annorlunda i pandemins spår. Många är allvarligt sjuka, andra dör och fler än någonsin lär nog få vara ensamma under julen.  Positivt i mörkret är att vi hittar nya umgängesformer. Aldrig tidigare har människor samlas runt eldar utomhus i sådan mängd för att umgås, kanske tillsammans med korv och kaffetermosen. 

Jag och mina närmaste vänner gjorde så i går. Kändes extra trevligt då vi av olika skäl inte har haft så många möjligheter att träffas på riktigt på senare tid. Porsöfjärden bjöd tillsammans med den värmande elden sin lågmälda skönhet och vi kunde mellan de lätta snöflingorna nästan ana att det fanns en sol ovan molnen.

November och december har hittills varit mycket mild här i norr. Nu i helgen kan jag i alla fall glädjas över att temperaturen håller sig under nollstrecket, om än så lite. Så här på söndagskvällen snöar det en del  och ett tunt snötäcke försöker för första gången på på ett tag etablera sig.

Vid sidan av pandemin pågår ju ett annat mycket värre drama - klimatkrisen. Om pandemin mer påtagligt påverkar oss är tyvärr klimatförändringar för allra flesta något väldigt abstrakt...och vad värre är - det finns inget vaccin i världen som kan bota oss från en skenande klimatförändring.

I decemberelden känner jag värme och gemenskap och en bräcklig is över Norra hamn kan också bjuda på sin skönhet - men där inne gräver oron. Hur ska vi ha en chans att styra om vår liv när vi inte ens kan låta bli att shoppa i trånga köptempel trots att vi vet att de bidrar till smittspridning och någon annans död...

Vädret och vådan att normalisera det onormala

 Lika mycket som jag älskar naturen i all dess mångfald har jag alltid varit synnerligen intresserad av vädret och alla dess uttryck. På något sätt hänger det ihop - omsorgen av vår naturmiljö och vårt klimat är ju två sidor av samma mynt. Vi alla är ju beroende naturens kretslopp och ett drägligt klimat för vår överlevnad.

Som många av oss vet går det inte så bra för människan att vårda den livsgivande gren hon sitter på. Den biologiska mångfalden utsätts för ideliga hot och uppenbar skövling och koldioxidhalten (som ger den globala uppvärmningen) ökar till nya rekordnivåer år efter år.

Lever vi alltför mycket i nuet glömmer vi lätt bort det klimat och väder som än gång var. De som växer upp i dag vet snart inte var en riktig norrbottnisk vinter kan vara.

Årets november har varit 5-6 grader varmare än normalt vid norrbottenskusten. I delar av inlandet har överskotten varit ännu större. Vid flera tillfällen när jag läst och hört SMHI:s rapportering på senare tid har de berättat att vi nu har för årstiden kall luft över landet. Som en vän av klimatordning reagerar jag. Går jag in och tittar på SMHI:s statistik för november finns det ingen dag i slutet av november som har varit kall, d v s haft ett dagligt temperaturunderskott här vid Norrbottenskusten. För övrigt har alla dagar i november här i kustlandet haft temperaturöverskott - något som i sig borde vara unikt. 

En annan allvarlig sak är att SMHI ska uppdatera sina referensperioder där de jämför temperatur vart tionde år. Tidigare har vi haft perioden 1960-1990 som referens - en tid då den globala uppvärmningen inte slagit igenom märkbart.

Med andra ord bidrar SMHI att normalisera det som egentligen är onormalt - kalla temperaturöverskott för kyla och jämföra vädernormaliteten i närtid, d v s där den globala uppvärmningen redan slagit igenom.

Blickade på morgonen ut från min balkong - isen ligger sedan en vecka men nattens regn hade suddat ut de flesta spår av den lilla snö vi haft. SMHI sa åter att vi skulle få en kall dag - nu på kvällen är den några grader under noll, men knappast kall med norrbottniska mått...

Att fånga ögonblicket

 Jag har påbörjat läsningen av Martin Hägglunds bok "Vårt enda liv - Sekulär tro och andlig frihet" Det är en bok som ska avnjutas i små stycken i taget för att kunna sjunka in.

I en längre passage skriver Hägglund om det viktiga att fästa blicken. Att fästa blicken är något som både är individuellt och relationellt. Du behöver fästa blicken på dig själv och det liv du faktiskt lever och du måste även erkänna de sätt på vilka du är fäst vid det du ser.

I vid mening handlar det om att fullt ut ta ansvar för det enda liv vi känner till och också fullt ut hantera alla de sammanhang där vi verkar - alltifrån den underbaraste kärlek till den grå vardagens tristess.. Både glädjen och sorgen är inslag som finns där och som vi behöver möta fullt ut.

Att fånga ögonblicket är något annat...och i Hägglunds text snarare en illusion än något verkligt. Så fort vi försöker fånga ögonblicket har det redan passerat. Det fanns en dåtid och det finns en framtid.

När jag ser ut över Välmbas vatten fäster jag i någon mening blicken. Just denna blick kräver inte så mycket ansvar av mig. Här får jag betrakta naturens storhet och övergångar. Men - att fånga ögonblicket är inte möjligt. Det iskalla vattnet rör sig hela tiden i vågorna och där vågrörelserna är små sker isbildningen om än sakta. Ögonblicket fångas blott av mobilkamerans lins. Så kan jag vårda ett fint minne när jag  försöker fortsätta att fullt ut ta ansvar för mitt fortsatta liv och fästa min blick...

Stugliv i covidtid

Denna vecka skulle jag besöka barndomsstaden Gävle. Men, nu är det pandemi och restriktioner så resan ställdes in.

Då jag redan planerat för några dagars ledighet och hemstaden är ganska nedstängd så var en sen stugvistelse ett fint alternativ. Här kan jag leva helt enligt myndigheternas rekommendationer, d v s inte träffa någon utan odla umgänget med mig själv tillsammans med naturen, böckerna och något gott grillat. 

Allt det där brukar jag göra, men det är ytterst sällan jag besöker stugan andra halvan i november. Normalt sett har vintern gjort sitt intåg och stugvistelsen blir mer projektartad. Men nu lever vi ju på många sätt i en underlig tid. Här i västra lappmarken är det fortfarande helt snö och isfritt. Jag kan göra mina vanliga vandringar i skogen och hämta vatten utan yxa och isborr. Förvisso komfortabelt, men samtidigt bekymmersamt. Normalt sett ska marken sedan en tid vara snötäckt och isen ligga ganska tjock. Men...i klimatförändringarnas tid sätts ju normaliteten allt mer ur spel och till slut blir snöfria marker och isfria sjöar det nya normala i dessa trakter.

Det finns så många saker i vår tid som kan göra mig orolig som människa. Nu är jag här och ska försöka njuta fullt ut av naturens storhet och frid. Troligen kommer jag inte möta någon människa. Däremot har en tjädertupp redan tittat lite uppfodrande på mig vid dagens kortare vandring. Dessa möten får jag aldrig nog av - covidfria som de är..

Stugsista

 Jag är i stugan. Troligen är det för sista gången detta år. Det fyller mig med skiftande känslor. Den härliga känslan är att ha förmånen att gång på gång få komma till dessa marker som skänker mig så mycket gott. Den vemodiga känslan är just att det är sista gången. Just det senare aktualiserar frågan om livet och döden. Jag kan ju faktiskt inte med säkerhet veta om jag kommer tillbaka. Det är en separation från något jag tycker så mycket om.  

Jag har just börjat läsa Martin Hägglunds "Vårt enda liv - sekulär tro och andlig frihet". Martin skriver inledningsvis så fint om vikten att vårda våra liv, våra relationer och allt sådant vi håller som viktigt. Just oron att förlora något viktigt visar på styrkan i livet och sådant vi vårdar. För Hägglunds del handlar det både om människor som är viktiga men även hur vi vårdar vår värld som vi känner den. 

 Det är så jag försöker förstå mitt vemod när jag om några timmar ska lämna min stuga för året. I den fina miljön lägger jag något djupt relationellt som är lika viktigt som de personer jag tycker om och den som jag älskar. Jag får fortsätta att vårda mitt liv med den förhoppningen om ett återseende. Tack stugan och markerna i dess närhet. Jag hoppas att vi ses igen!

Bara en bild av oktober

 Bilden nedan får närmast tala för sig själv. Det är en dag i oktober, men här ryms åtminstone 3 delar av årshjulet, senhösten, vårvintern och känslan från den där sommaren då fötterna lekte avvaktande i strandbrynet.

Dagens promenad invid vattnet blir även aspekt av det goda. Väder och natur är inte god i sig, men dess olika färgsättning och skönhet kan färga vårt inre i varma färger och ett länge kvarvarande ljus.

I en tid där godheten kan kännas på reträtt och inför det vintermörker som allt mer kommer att omfamna oss blir en dag som denna något att ta med sig och minnas. Det goda måste bevaras och försvaras - naturen hjälper oss...