Vandring i nära landskap 1

 Vi lever i coronatider. Det är nya tider. Tider då vi får en annan möjlighet att komma nära varandra, även om det ska ske lite på distans. När vi inte längre ska resa långt bort, då får vi en ny möjlighet att upptäcka allt det där fina som finns mycket närmare än vi tror.

Att vandra varit en central del i hela mitt vuxna liv. Så för mig är vandring något självklart, ja, helt enkelt en given del av det fina livet. Vandring har på senare år blivit lite av en folkrörelse. På Facebook växer vandringsgrupperna som svampar och likaså antalet vandringsleder. En kul utveckling, tycker jag.

Fler vandringsleder har även tillkommit i mitt närområde. När jag flyttade till Luleå i slutet av 1980-talet fanns bara leden i Gammelstadsviken och den på Bälingeberget.  Här i norr behöver jag trots ett stigande vandringsintresse aldrig trängas med andra. Viktigt för en som jag som älskar tystnaden och att få umgås på med naturen helt på mina egna villkor.

Jag kommer skriva några små texter  om de nära vandringarna en den brytningstid som naturen befinner sig i nu. Jag börjar just med med Gammelstadsviken med sitt fina fågelskyddsområde som vi besökte förra helgen.

Här har jag gått många gånger så att det var länge sedan jag slutade räkna turerna. Leden är sedan några år upprustad och mycket lättillgänglig. Det är en enkel tur på nylagda spångar och lättgången stig. Förutom närvaron av alla fåglar går turen genom olika naturtyper - gammal åkermark, sumpskog, våtmark och torrare skogsåsar.

Våren är senare i år och vi fick leta ordentligt för jungfrulig växtlighet. I våtmarken såg vi mängder av en för mig okänd vattenväxt, anspråkslös och fin.



Fåglarna då? De var i högsta grad närvarande med viss reserverad tystnad. Förutom då solen bröt igenom det mulna vädret. Då drog den tillfälliga symfonin genom skogen. Men, förutom de förväntade arterna  var den en ovanligare gäst som som med jämna intervall fyllde Gammelstadsvikens luftrum - rördrommen. Denna ytterst diskreta storkfågel som håller sig gömd i vassen, men som med  sitt speciella dova trumpetande ändå pockar på sin uppmärksamhet och närvaro.

Det är just det sistnämnda som är det mest underbara med vandring. Du ska aldrig jaga efter vind, d v s aldrig ha några förväntningar att se eller höra något speciellt. Just det där speciella händer emellanåt och ofta när du minst anar det...

Vårvandring

 Att bo och verka i Norrbotten har många förtjänster, men också sina nackdelar. Fördelarna är att ha naturen nära. En natur som jag också oftast få ha för mig själv. Ingen trängsel utan vidder, stillhet och en vilsam tystnad med naturens egna ljud. Den stora nackdelen för en vandrare som jag är att vandringssäsongen är kortare. Vintern är lång och vårens långsamhet och många bakslag gör också snösmältningsperioden till en lång långsam period.

Så mycket gladare blir jag när min vandringstid äntligen kommer. Jag känner mig närmast som korna vid ett kosläpp som äntligen släpps ut på vallarna efter en lång vinter.

I helgen utforskade jag en ny kustnära led i närheten av Luleå - Fäbodsleden. Efter att fått hantera min inledande frustration, då leden var dåligt utmärkt vid starten och sålunda svårfunnen, så infann sig efter ett tag glädjen av att vara i naturens element igen.

En räv korsade min stig och en trolig jorduggla synade ett öppet fält. Annars var skogen och det gamla jordbrukslandskapet påfallande tyst. Det var som om vårens alla nyanlända innevånare inte riktigt vågade ta ton och som de anade vårens senfärdighet.

Fäbodsleden är en fin kulturled där du får en inblick i värld som den såg ut för 100 år sedan. Naturen längs med leden är av typiskt norrbottniskt kustnära snitt. Gamla vallar med mycket björk och olikåldrig barrskog. Tyvärr korsar jag även några hyggen av olika storlek. Att hitta riktig naturskog utanför naturreservaten blir tyvärr allt svårare.

Vandringen gav mig trots sina plus och minus inspiration för många framtida turer i skog och på berg. Vandrarens tid är nu och värd all min längtan...

Om det eviga

 För en tid sedan gick min mor bort. Mamma var ett samlande nav för vår familj. En person som färgsatte och gjorde avtryck. När en älskad och nära person inte längre finns, måste och med nödvändighet livet i någon mening få en ny riktning. Livet före och efter blir annorlunda.

Det som har blivit väldigt typiskt för denna nya situation är att mamma har blivit än mer konkret som person. Trots att hon i fysisk bemärkelse inte längre finns ibland oss så talar jag nästan alltid om henne i presens. Det är märkligt att närvaron i frånvaron kan bli så stark och tydlig.

Det här väcker hos mig frågor om evigheten och det eviga. I biblisk mening är evigheten något som kommer efter livet, åtminstone för en del av oss. Vad som händer den dag jag inte längre finns vill jag inte spekulera om. För mig blir den konkreta döden en uppmaning till oss att leva, ge kärlek och göra goda avtryck. För mig blir en del av det eviga den bortgångne personen som genom sina avtryck fortsätter att leva inom mig och sätta sina spår. Det blir just dessa spår och avtryck vi för vidare mellan generationerna och som bidrar till livets utsträckning bortom döden.

Inget varar för evigt, brukar det sägas, men på vilket sätt vi färgsätter våra liv och vilka avtryck vi gör bidrar till evighetens utsträckning och färgsättning. En älskad person förblir älskad. Älskad med försoningens utsträckta hand...

Om ett kort...

 I min lilla reflektion nedan kommer jag säkert av några uppfattas som surgubbe, pessimist och en sån där som bara gnäller. Jag är beredd att ta den risken....för jag är inte emot...utan vill bara få oss att tänka lite kring vad sorts samhälle vi ska vara för och vad en kommun ska ägna sig åt.

I torsdags så här lagom inför påsken då vi av kända skäl uppmanades att vara hemma kom ett kuvert från Luleå kommun. I försändelsen låg ett Citykort tankat med 300 kronor. Gåvan var riktad till mig och tusentals andra som jobbar inom kommunen. Det skulle vara ett tack för de extra påfrestningar vi har just nu med anledning av pandemin, men också en uppmuntran att stödja handeln i city.

Jag borde, men blev inte alls glad för denna gåva från kommunen. Istället började jag fundera var kommunen använder sina begränsade resurser till. Det kommer även en tid efter pandemin...och det är då alla räkningarna ska betalas med troligen ett vikande skatteunderlag då många har förlorat sina jobb. Många kommuner får allt svårare att klara sina välfärdsambitioner och med den situation som nu har uppstått kommer det inte bli lättare.

Med lite kommunal framförhållning är det därför bara dumt att dela ut konsumtionskort till oss anställda för ett värde på någonstans mellan 2 och 3 miljoner kronor. Pengar som kommer att behövas för så mycken annan samhällsviktig verksamhet den dag coronakrisen har ebbat ut.

Jag hoppas att coronakrisen också bidrar till att få upp ögonen för annat än många gånger en fullständigt ohållbar konsumtion...alla dessa saker vi inte behöver och som inte gör oss lyckligare. I det läget sänder kommunens konsumtionskort ut helt fel signaler...

Barndomens stad och boendeminnen

 Jag har fått tillfälle att besöka barndomsstaden Gävle flera gånger på senare tid. Vandringsstråken till gamla kända platser har fyllt mig med värme och med en insikt att det som var då var för länge sedan men ändå så nära. Det är ger även insikten om livets snabba fläkt och den dag då min resa når sitt slut.

Bilderna ovan och nedan är tagna med instamatickameran julen 1973. Det är jag och min mamma som poserar i vår lägenhet på Norra Kopparslagargatan.

Vid mitt senaste Gävlebesök skulle jag visa var jag bott för min kära. När vi skulle gå in på innergården var grinden dit låst, vilket den aldrig brukar vara dagtid. Den låsta grinden blev vår smala lycka. Vi träffade en äldre man och berättade om vårt ärende. När han frågade var jag hade bott fick vi veta att där bor han med sin fru sedan några år. Han frågade om vi vill se lägenheten. Smått överrumplade över denna underbara tillfällighet följde vi villigt med. Intill altanen blommade krokusar som jag satt för 50 år sedan. Väl inne i lägenheten möttes jag av något annat än vad familjen lämnade för snart 40 år sedan, men i mitt minne väcktes alla minnena hur det än gång såg ut....Matsalen där det ofta var dukat till fest, TV-fåtöljen som blev min heliga plats, med mor och syster i soffan. Bokhyllorna, fyllda med böcker från golv till tak och pappas rum som blev mitt rum där de många ängsliga tonårstankarna tog form.

Den äldre mannen var Gävles sista bokhandlare. Han kunde berätta om gamla grannar, både de som inte längre finns och de som fortfarande finns kvar.

Nu fick jag bokstavligen vara på min barndoms gata. Trots all tid som gått, så var och är mycket förunderligt likt sen den tid som var...eller så vill jag se det så. Minnena lever i mig, formar mig och ökar begripligheten till att jag blivit den jag är i dag...

Barndomens stad och perspektivförskjutningarna

 Jag vandrar på livets stig. Hur min vandring ser ut beror på var jag befinner mig. Med befinna sig menar jag i det här fallet vad jag befinner mig i livet och hur jag ser på min vandring. Just nu har jag sedan en tid passerat de sextio, d v s hunnit en bra bit i livet och är närmare slutet än början.

Mina livsstigar blir oftast som mest tydliga när jag befinner mig i barndomsstaden Gävle. Många platser har trots förändringens kraftfulla vind inte förändras så mycket, men perspektiven på platserna har förändras desto mer.

Jag kan förundras att trots att mina perspektiv på världen växer allteftersom jag fyller på med allt mer kunskap, så krymper alla de barndomens stigar och vägar jag besöker. Vandringen i Vals hage  var på sin tid för barnet Johan en stor svensk djungel i grönt. När jag i somras besökte parken var den fortfarande vackert grön, men numera förunderligt liten.

Bilden nedan är från barndomshemmet på Norra Kopparslagargatan. Altanen i hörnet var mitt lilla paradis där barnets någorlunda gröna fingrar skapade en prunkande prakt. När jag återvänder till platsen ser altanen väldigt förkrympt ut. Den är densamma, men samtidigt något helt annat än vad jag minns den.

Storleken på platserna ändras under livets gång liksom den betraktande blicken. Platserna fortsätter att leva inom mig, oavsett storlek och form. Kanske också barnet inom mig återfinns där...vill tro att det kan vara så...

Barndomens stad och hemvisten

 För en tid sedan gjorde jag ett av mina regelbundna besök i barndomsstaden Gävle. Det är alltid något speciellt att komma tillbaka till den stad jag lämnande för 40 år sedan....eller har jag lämnat den....det är en av de nyfikna frågor som väcks när jag vandrar i staden och dess omgivningar.

Lämnar jag egentligen en plats som har satt avtryck i mitt inre och var är egentligen min hemvist? Platserna där du har verkar finns nog alltid kvar. Svårare att svara på är var jag har min hemvist. Det finns alltid en speciell laddning när jag vandrar i min barndomsstad, så är det är det bara. Samtidigt så är det i Luleå jag har verkat större delen av mitt vuxna liv och där jag har det mesta av mina nuvarande ankringsplatser. Sedan finns till slut omgivningarna runt min stuga i Kasker som har varit ett centralt nav under hela mitt liv och kommer så vara det även under min återstående tid på Jorden.

Kanske är det så att jag och flertalet av oss egentligen har flera "hemvistar", d v s platser platser där livet kan passera revy och jag kan få lite perspektiv på såväl det lilla som stora i livet och allt det där som egentligen är viktigt...kärlek, gemenskap, nyfikenhet och upptäckarglädje, för att bara nämna en del av allt det där viktiga.

Igenkänningen ger trygghet och i den tryggheten är det lättare att se även allt det där som oroar oss i ett nytt ljus...