Om det eviga

 För en tid sedan gick min mor bort. Mamma var ett samlande nav för vår familj. En person som färgsatte och gjorde avtryck. När en älskad och nära person inte längre finns, måste och med nödvändighet livet i någon mening få en ny riktning. Livet före och efter blir annorlunda.

Det som har blivit väldigt typiskt för denna nya situation är att mamma har blivit än mer konkret som person. Trots att hon i fysisk bemärkelse inte längre finns ibland oss så talar jag nästan alltid om henne i presens. Det är märkligt att närvaron i frånvaron kan bli så stark och tydlig.

Det här väcker hos mig frågor om evigheten och det eviga. I biblisk mening är evigheten något som kommer efter livet, åtminstone för en del av oss. Vad som händer den dag jag inte längre finns vill jag inte spekulera om. För mig blir den konkreta döden en uppmaning till oss att leva, ge kärlek och göra goda avtryck. För mig blir en del av det eviga den bortgångne personen som genom sina avtryck fortsätter att leva inom mig och sätta sina spår. Det blir just dessa spår och avtryck vi för vidare mellan generationerna och som bidrar till livets utsträckning bortom döden.

Inget varar för evigt, brukar det sägas, men på vilket sätt vi färgsätter våra liv och vilka avtryck vi gör bidrar till evighetens utsträckning och färgsättning. En älskad person förblir älskad. Älskad med försoningens utsträckta hand...