Jag vandrar på livets stig. Hur min vandring ser ut beror på var jag befinner mig. Med befinna sig menar jag i det här fallet vad jag befinner mig i livet och hur jag ser på min vandring. Just nu har jag sedan en tid passerat de sextio, d v s hunnit en bra bit i livet och är närmare slutet än början.
Mina livsstigar blir oftast som mest tydliga när jag befinner mig i barndomsstaden Gävle. Många platser har trots förändringens kraftfulla vind inte förändras så mycket, men perspektiven på platserna har förändras desto mer.
Jag kan förundras att trots att mina perspektiv på världen växer allteftersom jag fyller på med allt mer kunskap, så krymper alla de barndomens stigar och vägar jag besöker. Vandringen i Vals hage var på sin tid för barnet Johan en stor svensk djungel i grönt. När jag i somras besökte parken var den fortfarande vackert grön, men numera förunderligt liten.
Bilden nedan är från barndomshemmet på Norra Kopparslagargatan. Altanen i hörnet var mitt lilla paradis där barnets någorlunda gröna fingrar skapade en prunkande prakt. När jag återvänder till platsen ser altanen väldigt förkrympt ut. Den är densamma, men samtidigt något helt annat än vad jag minns den.
Storleken på platserna ändras under livets gång liksom den betraktande blicken. Platserna fortsätter att leva inom mig, oavsett storlek och form. Kanske också barnet inom mig återfinns där...vill tro att det kan vara så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar