Jag har alltid varit en sökare, men aldrig speciellt religiös av mig. Det finns många katedraler i världen, det slutna kyrkliga rummet. Somliga finner mening och tröst där. Mening och tröst behöver även jag. Jag söker och finner den i naturliga katedralen som finns i de flestas vår närhet.
En katedral bjuder på såväl tystnad som liv och rörelse. I den katedral där jag söker min hemvist finns det gott om tystnad. För rörelsen står vinden, fåglarna och någon gång något djur i min närhet.
Den natur som jag så ofta återkommer till är omgivningarna i närheten av min stuga. Här finns det väldigt gott om tystnad. Större delen av året är det tyst. Nu är det mitten av maj. Snön har dragit sig undan, vattenspeglarna börjar öppnas och långväga flyttfåglar börjar återinta scenen.
Idag gör jag vandringen som jag har gjort så många gånger, genom skogen, över myrarna, upp på berget med fikastoppet på min favoritudde. Naturen har vaknat. Grodspelet hörs i tjärnarna och de långflyttande fåglarna försöker överrösta varandra för att pocka på uppmärksamhet.
För en stund blir det plötsligt tyst. Jag stannar upp. Hör det typiska ljudet av mitt blodomlopp som du bara hör i den absoluta tystnaden. Tystnaden är relativ. Snart uppfattar jag en trädpipläka och en grönbena vid myrkanten.
Vid min udde blickar jag ut över innanhavet Uddjaure. Här vilar ännu en sällsam stillhet mitt den naturliga väckelseakten. Isen ligger ännu stadigt och ger en naturlig inbromsning åt årstidens iver. Gått om iver har annars gluttsnäppan i fjärran. Den spelar i alla väderstreck och en av mina mest trogna väckelsepredikanter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar