Sven brukar säga att jag har en långsam och en snabb hastighet. Ofast brukar jag kunna balansera dessa sidor, nå stillheten när jag behöver den och skynda när det behövs. På senare tid har jag flackat runt mycket, både i arbetet och privat. Under en period har jag inte sovit i samma säng mer än en eller två nätter åt gången. Mina balanspunkter mellan det långsamma och snabba har rubbats i sina grundvalar och inre rastlösthet har försökt sätta sitt bo i mig.
När livets hjul rullar snabbt är det viktigt att ha sina trygga nav. Platsen Grova i lappmarken är ett sådant nav. Här kan jag skala av tidens alla intryck och åter bli vän med tystnaden och stillheten. Efter ett tag hör jag åter regnet mot taket, taltrastars sång och vindens spel i träden. En dag som denna då dimman bäddar in det ännu snöklädda landskapet och tystnaden växer runt mig blir min inbromsning påtaglig. Sakta viker rastlösheten undan, min långsamma sida får fritt spelrum och känslan av närvaro växer. Jag tackar platsen och naturens läkande kraft.
Läs även andra bloggares åsikter om människan, stillhet, närvaro
4 kommentarer:
Oj vad avundsjuk jag är!!!
.... men - om tystnaden blir alldeles "för hög" - lyssna på "våran bäck" http://www.youtube.com/watch?v=MexBGyUKTi0&feature=player_embedded
(klippet heter Båtsabäckens brus)
Hälsningar
Ina o. Sven-Olof
Båtsabäckens flöde ökar i takt med det allt varmare vädret. Jag hörde dess brus för första gången igår kväll
Det är tur att man har en balanspunkt, någonstans i sitt inre, eller sitt yttre.
Jag säger bara.... Rånlandet! ;-)
....och jag säger bara Kasker och Grova!
Skicka en kommentar