Tankar och livsfragment 29 oktober 2024 - tömma tankarna

 

Jag gör en vandring i senhöstens skog. Det är en mulen  och ganska stilla dag med någon plusgrad. Marken börjar hårdna, vissa vattensamlingar är lätt frusna och nattens frost är delvis kvar. Naturen är redo för vintern. Får se när den kommer.

Jag välkomnas av nötskrikor, hackspett och domherre. Tre av den kalla årstidens stannfåglar.

Skogen är min hemvist när jag behöver tömma huvudet på alla tankar, speciellt de oroliga. Skulle närmast säga att skogen är min räddning för att slippa nyhetsflödet. För en stund inte tänka på folkfördrivningen och dödandet i Gaza, Donald Trump eller den eskalerande miljö och klimatkatastrofen.

Blev riktigt arg strax innan min vandring då jag läser att den skogsutredning som Tidöhögern har tillsatt ämnar förslå att det ska bli lättare att avverka den fjällnära skogen. Gammal skog som innehåller så mycket av den biologiska mångfalden som finns kvar. Samtidigt är vår miljöminister på det  internationella möte där just där den biologiska mångfalden ska säkras. Det lätt att bli riktigt uppgiven.

Jag tar mitt medhavda fika och kaffe i ett gammalt vackert skogsparti. Njuter av det varma kaffet och platsens lågmälda skönhet.

När jag kommer hem nås jag av nyheten att en klimataktivist har friats av domstol. Det finns ännu tid för hopp trots allt...

Tankar och livsfragment 20 oktober 2024 - livet stillar sig

 

För ett par dagar sedan stod jag strax nedanför Välmbapoudas topp och såg ut över vidderna. Vidderna som har fått en stor plats i mitt liv - Välmbas vatten som uppströms blir till den stora sjön Uddjaure, Ganjaureudden med sin karaktäristiska profil och de lägre liggande Gaikabergen därbakom.

Det blev den sista vandringen till Välmapoudas topp detta år. Denna slutpunkt blir också blir ett tillfälle att summera det är och det som har varit.

Jag har nu varit pensionär i drygt 1,5 år. Det har gått fort, det har blivit annorlunda. Det har blivit mer stillsamt, på gott och ont.

De naturliga mötesplatserna som arbetslivet ger är borta. Min värld krymper. Jag får även allt svårare att ta in allt som sker i vår omvärld där dårskapen löper amok.

Jag ser mig som en ganska öppen och kommunicerande människa. Därför förvånas jag över att även kontakter med vänner har blivit allt förre. Jag tar inte initiativ till kontakt som förr och då blir det tystare. Kanske har jag blivit bekväm, eller att jag bär på en känsla att jag stör som håller mig tillbaka. Kanske andra tänker på liknande sätt. Resultatet blir i alla fall ett tystare liv.

Med min särbo kom vi för en tid sedan prata om vikten och brist av vikt att ha ha en fast boplats och förankring. Vi kom fram att att platsens betydelse och vikt kanske betyder mindre än vad vi tror. Troligen skulle jag inte få färre möten i mitt liv om jag bröt upp. Kanske skulle en förändring istället ge ny energi, nya möten och insikter. Inget är givet.

Som sagt, även om det stora livet krymper upphör jag aldrig sluta glädjas och förvånas över det lilla livets storhet. Som järpens långsamma födslosök bland björkarna vid mitt eftermiddagskaffe eller som dagens fina betraktelse över en strömstare vid vattnet i grådiset. Det är vackert...

Tankar och livsfragment 19 oktober 2024 - de goda gärningarna

 

Efter ett par vackra höstdagar dämpas färgskalan i takt med att dimma och dis drar in. Blicken färdas nedåt och inåt. Kanske jag upptäcker färsk björnspillning just därför. Tror det.

Stugan i denna senhöstens tid är en bra plats att dra sig undan världen. Se skapelsen in sin enkelhet och komplexitet, sjunka in i litteraturen och lyssna på ny musik.

Att dra sig in i sitt mentala skal. Just det som sker med mig nu. Tycker att det blir allt svårare att orka ta in allt tragiskt som sker i min omvärld. Ett skeende som allt mer tar sig uttryck av kortsynthet, girighet och maktlystnad. Det finns mycket lite att glädja sig åt om jag blickar utanför min egen horisont.

Klimatkrisen eskalerar, demokratierna är på omfattande reträtt och risken för ett ödeläggande storkrig är större än på mycket länge.

Mitt i det till synes hopplösa försöker jag se de goda gärningarna som trots allt hela tiden sker. 

Här i närheten av min stuga har en av de bofasta låtit stycka av en del av skogsskiftet till en nyckelbiotop. Skogspartiet är räddat för framtiden i ett område som sedan tidigare är hårt märkt av kalhyggesbruket.

Det är just en sådan god gärning som värmer och gör mig glad. Jag önskar att alla dessa goda gärningar som sker skulle få större uppmärksamhet. De ger ju oss lite av hoppet tillbaka. Just hopp behöver vi i en annars alltmer hopplös tid...

Tankar och livsfragment 3 oktober 2024 - björkarna

 

Det är i början av oktober i stugan. Naturen trappar ner, det ligger en ishinna på tjärnen nedan Trollkärringbacken och skuggorna i skogen blir allt längre. De längre skuggorna gör att djurens stigar blir mer svårfunna och jag kan för ett ögonblick tappa riktningen vid mina skogsvandringar.

Nu är det även björkarnas tid. Deras löv har fallit av, men stammarnas nakna vithet lyser upp i skogen i takt med att solen står allt lägre på himlen.

Den norrländska taigan är till skillnad från andra avlövade träd i söder alltid grön. Till detta kommer de i solen starkt upplysta vita björkstammarna. De bjuder in till ett annat färgspel  med starka kontraster när grenarnas lövvalv har fallit till marken.

Det är mycket vackert att skåda. Nu och en tid framåt är det björkstammarnas tid. Kanske en underskattad skönhet, väl värt att skåda...