Det är en vanlig söndag i februari. Långt från jul och långt till påsk. Tillvaron är så där lagom pockande på uppmärksamhet, ja, nästan ingen uppmärksamhet alls.
Den långa perioden av kyla har släppt sitt grepp. Den har istället ersatts av regelbundet återkommande stillsamma snöfall. Snöfall som inte heller gör så mycket väsen av sig förutom att snödjupet ökar på med några centimeter åt gången.
Snöröjarna håller stadens fina isväg öppen till glädje för oss vandrare. Denna sena eftermiddag är vi ganska få. Det har börjat snö lätt och närmast omärkligt. Jag kan helt gå in i mitt vara. Sikten börjar bli allt mer begränsad förutom när jag närmar mig stadens olika klassiska markörer.
I annan vandrare närmar sig och passerar. Vi utbyter en blick och ett litet leende. Det absolut bästa sättet att kommunicera på dagen som inte kräver mer av oss än de krav vi ställer på den.
Jag fortsätter min vandring. Det skymmer allt mer och snöflingorna faller lite tätare. En helt vanlig dag i februari. Inga krav, inga måsten, bara en lågmäld tacksamhet inför livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar