Om liv och död

 Att livet är lika naturligt som döden är något givet...även om vi kanske inte gärna pratar så mycket om det senare. När man som jag nu är närmare 60 än 50 blir målsnöret för livet, d v s döden allt mer konkret. Vår ändlighet blir med åren allt mer påtaglig.

Allteftersom vi blir äldre blir den tid vi kvar allt viktigare att vårda. Jag märker det bland mina vänner där vi inte pratar sjukdomar, utan kost och motion. Att vårda sig själv handlar inte om att förneka döden utan att göra något fint av den tid som finns framför oss. Att bli äldre har givit oss perspektiv på världen och våra liv som vi kan ha nytta av.

Det är inte döden vi ska frukta utan att inte ta ansvar för livet och faktiskt leva det. Den polske författaren Adam Zagajewski skriver följande:

"...att åldras är ingen tragedi, på villkor att förståndet inte stelnar, tröttnar på världens spektakel eller frånsäger sig nyfikenheten. Den sanna avgrunden öppnar sig mellan de levande och de döda. Och ett ännu större gap mellan dem som aldrig fötts och oss som smakat på existensen".

Jag tänker mycket på Zagajewskis ord när jag satt på en av mina favoritplatser för en tid sedan. Det är inte döden som är farlig utan ickelevandet.

Det finns ofta en syntes mellan de levande och de döda...kretsloppet. Framför mig tittar jag på den lilla nu döda tallplantan vid vattenbrynet. Denna tall har varit en markör på platsen större delen av mitt liv. Nu är denna levande historia slut. Men livet fortsätter...på den mycket äldre stubben frodas mossan och det livgivande vattnet sörjer för det fortsatta livet. Det känns förhoppningsfullt...