Höstljus och mörker i folkvandringarnas tid

 Jag kommer in efter kylig kvällspromenad i höstmörkret. Temperaturen kryper under nollan och vinden biter. I väster har den första snön lagt sig och bäddar in landskapet i ett annat ljus. En lång och vacker höst är på väg att övergå i vinter.

Att vara en lyckligt lottad svensk med en skön bostad, ett intressant arbete och med möjligheten att tala och tänka har givit och ger en kluven känsla. All denna höstliga skönhet står ju i bjärt kontrast till den mänskliga tragedi som vi dagligen påminns om.

Man brukar säga att det är som lugnast innan stormen kommer...och att den kommer är jag säker på om inte vi som samhälle handlar klokt. Jag tror att vi förr eller senare alla kommer att påverkas i vår ombonade tillvaro...mer eller mindre. Vårt samhälle har ingen större erfarenhet av att hantera påfrestningar av det större formatet och utan tvekan kan påfrestningarna framöver bli extraordinära.

Alla humant sinnade människor är positivt sinnade till ett generöst flyktingmottagande då vi vet att alla de som flyr inte gör det utan anledning....vilka av oss skulle lämna allt det vi har till något fullkomligt okänt om vi inte hade väldigt starka skäl därtill?

Någonstans finns ju där gränsen för hur mycket samhället kan klara...vi vill ju ha ett värdigt mottagande för alla. Det är ingen rolig diskussion att ta, men i förlängningen handlar det om det demokratiska samhällskontrakt på vilket samhällets fundament vilar. En kaotisk situation där migrationen börjar tära på allas vår välfärd är farlig.

Det finns många mörka krafter som gör allt för att rida på den nuvarande situationen. Ett klokt ledarskap med kanske tuffa beslut kommer att bli nödvändiga. Otydlighet och villrådighet är som mumma för mörkerkrafterna. Låt dem inte få initiativet!