Med denna tid förändras vi, både till kropp och själ, på gott och på ont. Kroppens förändringar och förfall får vi också förhålla oss till och i bästa fall förebygga. Det jag kallar själ, eller jag, får vi jobba aktivt med. Även där kan förfallet komma, men så länge vi har kontroll får vi också här jobba för en god mental hälsa.
Med de allt fler årsringarna kommer även omprövningarna och en allt mindre tvärsäkerhet.
En av dessa omprövningar är mina tankar kring kärlek och vänskap. Tidigare var min devis att kärleken kommer och går men långvariga vänskapsrelationer består. Tiden och erfarenheten har visat att det inte riktigt är så enkelt. Kärleken har visserligen kommit och gått, men även vänskapsrelationer tycks ha en förmåga att erodera över tid.
Jag tvingas konstatera så här en bit in på min pensionärstillvaro att jag inte längre har några riktigt nära vänner. Riktigt goda vänskapsrelationer måste liksom kärleksrelationer underhållas. Vad gäller vänskapsrelationerna så är det grundläggande att man håller kontakten någorlunda regelbundet. Det är en del av underhållandet och det måste vara ömsesidigt. Jag har försökt att hålla liv i vänskapskontakter men tappar till slut intresset när det mest bygger på att jag tar kontakt.
Nära vänskap är för mig att man tar och ger, utbyter förtroenden, vågar kritisera och bli kritiserad, men också respektera den andres hållning och perspektiv. En nära vän ska finnas där om livet blir riktigt jobbigt och man behöver någon att bolla sina tankar med. Annars är det ingen nära vän.
Kanske jag ställer för höga krav på god vänskap. Vill inte tro det. Jag bjuder gärna upp till dans, även om jag vet att jag har svårt att hålla takten. För att det ska bli någon dans behöver båda vilja dansa. Även om jag har dålig taktkänsla är jag beredd att möta den andra, ge och ta.
Många människor och i synnerhet män är ensamma. Jag tror att det framförallt beror på att vi män är dåliga på att underhålla vänskapsrelationer och att vi alltför ofta positionerar oss istället för att lyssna på varandra.
Min situation är sårbar men inte ensam. Jag har till skillnad från förr insett att kärleken kan vara mer solid än vad jag tidigare trott. Kanske har det också med åldern att göra. Livet innehåller mindre krav och måsten och det finns inget behov av att göra om den andre.
Livet blir annorlunda som äldre. Annorlunda än vad jag tidigare hade trott. Kärleken är också viktigare än vad jag hade kunnat förställa mig. I denna kärlek finns även en god vänskap. För detta känner jag en stor tacksamhet...
8 kommentarer:
Det du skriver är så rätt, livet förändras så mycket med åldern. Men jag måste säga att vi är många kvinnor som också är ensamma. Ha det bra och en God Jul .
Det har du rätt i. Ensamheten gäller nog även för många kvinnor. Jag kan bara uttala mig som man. Ha det gott och god jul!
Det du skriver om ensamhet och om kärlek känner jag igen. Att jobba fullt ut, inte vara frisk, finnas för barn/barnbarn med svårigheter har gjort att det inte funnits varken tid eller heller ork att odla vänskapsrelationer på det sätt som hade varit bra nu och för framtiden. Jag har också den stora stora turen att ha en fast kärleksrelation som också är min bästa vän. Men saker kan vända snabbt och man kan bli ensam då den ene avlider eller blir svårt sjuk. Däri finns en oro .
Fina tankar... tror vi alla är sårbara.. hela livet.
Så sant som det är sagt! Vänskap måste underhållas för att bevaras och det måste vara ett ömsesidigt intresse.
Tack för fin reflektion. Vi är alla sårbara och kanske innerst inne ensamma.
Tack! Vi är sårbara och inget kan tas för givet.
Så är det...Vänskapen behöver sin smorning för att hålla sin form.
Skicka en kommentar