Mitt nya livsval skulle kunna ses som någon sorts flykt från nutidens oroliga larmsignaler. Kanske är det så, men jag tror att mitt behov av stillhet och avskildhet även hjälper mig att samla oroliga tankar. Att befinna mig i naturens absoluta närhet är en helt okomplicerad själavård utan krav och måsten.
Jag läser Ola Larsmos recension av Lamorna Ash bok där hon utforskar varför allt fler unga söker sig till religionen i vår sekulariserade tid. Hennes slutsats är att vi i en tid där individualiseringen drivits allt längre söker många en annan sorts samhörighet som det kollektiva inte längre förmår att ge.
Jag tror att hon har en viktig poäng där. Vi är mer oskyddade, vilsna och prisgivna åt giriga, maktlystna krafter som vill att du ska tro mest på dig själv.
Jag väljer en annan väg än mystik och religion. Att få bo och leva som jag valt så lever jag också nära livet, naturen och allts ursprung. I skapelsen om du så vill.
Fast egentligen fortsätter jag på den riktning som följt mig genom livet. Jag har fått höra att jag som liten uppfattades som en "professor" . Professor var jag nog i den bemärkelsen att jag många gånger var i min egen väld och ofta ensam. Så är det fortfarande. Jag väljer ofta en självvald ensamhet, låter tankar komma och gå. Allt i en omslutande och helande natur...
