Tankar och livsfragment 23 september 2024 - hösten tonar ner

 

Jag fortsätter att göra vandringarna. Fyller på min själ, fyller på min kropp. En kropp som blir allt äldre och som mår bra av påfyllningen med förhoppningen att få ett fortsatt gott liv.

Hösten är den finaste tiden för vandraren. Naturen särskilda lyskraft och ett friskt och skönt klimat bidrar till det. 

Nu har hösten nått sitt färgmaximum. Naturen börjar sakta tona ner inför den förstående vintern. Skönheten är kanske inte lika slående, men i myrens tystnad fortsätter skådespelet, om än mer lågmält. Naturens övervintrare som talltita, hackspett och lavskrika intar scenen när flyttfåglarna har dragit. På min vandring över myren får jag be om ursäkt när jag skrämmer upp orren som ligger och trycker. Längre fram ser jag några unga ripor som tycks obekymrade om min närvaro.

Just i detta landskap har människornas avtryck varit förhållandevis odramatiska. Jag kan vandra i en äldre varsamt brukad kontinuitetsskog och se det kulturlandskap  som berättar om den tid som var. På kostigen till Gaika går inte längre några kor, men väl klövdjur om älg och ren och en och annan vandrare som jag.

Det är fint...