Ibland ska egentligen en till synes anspråkslös bild tala för sig själv. Men just anspråkslösheten och eller motivet lockar ändå till en kommentar.
Bilden är tagen från Storbrändön i Luleå skärgård en alldeles vanlig dag i mars. Solen har sedan en stund dolts av snömoln som strax ska släppa sitt innehåll.
Bottenvikens yttre skärgård med de många låga och vidsträckta öarna bjuder på en speciell magi. Här är det inget som stör. Det är bara låta blicken vandra ut i det vita, grå, blå och svarta. Där kan den inre resan, tankarna och fantasin ta vid.
Jag tänker att naturen bjuder på den bästa konstupplevelsen...stadd under ständig förändring beroende av årstid och väder. Här återfinns penseldragen som aldrig den mänskliga handen fullt ut förmår återskapa. Konstverket lever återskapar hela tid sig självt...
Jag ser ett stycke evighet framför mig...havets horisontlinje och vattendelare. Jag funderar över framtiden...min och mänsklighetens. Vad döljer sig bakom en ännu osynlig horisont?
Jag blir rofylld i en tid som inte ger mycken anledning till ro. Det är rikedom och jag vågar fortsätta hoppas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar