onsdag 22 februari 2017

Stillhetens landskap



 Helgen som var klev jag in i tystnadens landskap när jag gjorde mitt första besök i stugan för året. Helt tyst var det naturligtvis inte. Jag hörde ljudet från mina steg i snön, spraket från bastukaminen och vindens sus i träden, men den vanliga ljudmattan av mänskliga röster och larm var långt borta.




I denna vår farliga tid full med okunniga gaphalsar och mörkermän är det en ynnest och lyx att kliva ut i det stora varat, d v s vår underbara natur. Visserligen är även dessa mina marker påverkade av människans framfart. Klimatförändringarna gör sig påminda i närmast vårlika temperaturer och med stora vakar i älven. Men stillheten och lugnet lever kvar.

Stillheten är underbart paradoxal. Det är tyst och till synes tomt, men jag är långt ifrån ensam. I vinterlandskapet återfinns djur och fåglar, men de delar naturens kontemplativa tillstånd. Men, jag är betraktad, därom vittnar upptäckten av en kungsörn ovan mitt huvud. Den seglar snart vidare, då den upptäcker att jag inte är något lämpligt bytesdjur.

Jag vill se tystnaden och stillheten i den fjällnära skogen som en del av den evighet som vi alla återgår till efter våra årsvarv på vår Jord. Det känns läkande att känna så speciellt i vår oroliga tid. Denna goda grundkänsla kan inte ens vår tids bisarra maktmänniskor ta ifrån mig...





2 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Märkligt och lite skrämmande med vakar på sjön mitt i "kallaste" februari. Är sjön del i reglerad älv?

Hörde att Saltoluokta fått lägga ut pontonbro för att överhuvudtaget kunna ta emot gäster.

Johan sa...

Jo, Skellefteåälven rinner igenom sjösystemet, men så här brukar det normalt se ut en bra bit in i april.