Det är lördagskväll på Norra Strandgatan. Staden i norr är tyst - åtminstone inne i min lägenhet. Inga ljud från grannar. Inte ens en ensam hund som ylande väntar på sin husse eller matte.
Ytterligare en vecka kan läggas till minnenas arkiv. Jag har blivit en vecka äldre. En vecka med nya erfarenheter, kanske lite klokare, men också en vecka närmare oändligheten och döden.
Årstiden är mörk och vi lever i en mörk tid...kanske under den mörkaste och farligaste hittills under min levnad. Trots kvällens Nobelfestligheter så tycks klokskapen vara satt på undantag, undanträngd av lögner och en allt farligare och inskränkt populism.
Att skåda sanningen eller närheten av den blir allt svårare. I den allt mer digitaliserade världen bombarderas vi av osanningar och allehanda galna konspirationsteorier, inte sällan bara avsedda att vilseleda och påverka oss. Det blir jobbigare att vara genuint mänsklig i en omänsklig tid.
Som helt underbar kontrast har jag därför ägnat en del av den mörka kvällen åt Roy Anderssons film "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Här möter vi mänskliga om än olyckliga människor. Det är en dråplig humor i allt det svarta. Det är stiliserat, men ändå så hudnära...människan utan förställning och mask. Sådana som vi faktiskt ofta kan vara.
Roy Anderssons film är tidlös, men även en kommentar om vår tid. En njutbar pärla i vintermörkret långt borta från alla sjuka lögner och konspirationsteorier ...
2 kommentarer:
Jag såg också Roys film. För andra gången, vilket den inte förlorade något på. Snarare tvärtom.
För mig var det första gången. Den mest humoristiska av de tre på samma tema. Skön filmkonst i det övriga lättviktiga bruset.
Skicka en kommentar