söndag 18 oktober 2015

Välmbapouda



 Går det att vara vän med ett lågfjäll? Mitt svar är helt klart ja. Lågfjället Välmbapouda har allt sedan barndomen varit markören när vi kom till Kasker där jag idag har min stuga. Tror att det har blivit så därför att lågfjället sticker ut och är något högre än bergen i närheten, men framförallt därför det ramar in de fina omgivningarna på ett påtagligt sätt.

Det låga fjället finns på något sätt alltid i min närvaro när jag är i stugan. Vi middagsbordet dras blicken dit och naturligtvis vid alla grilltillfällen. Under den tidiga hösten brukar jag få en hälsning då toppstugans fönster reflekterar solens strålar under den tidiga kvällen.

Toppstugan är inte vilken som helst. Den är uppförd på 1930-talet och har fungerat som såväl brandvaktarstuga som en del av Sveriges beredskap under kriget. Under några somrar tjänade en fattig familj sitt levebröd genom att fungera som brandvakter på toppen.

Då Välmbapouda ligger relativt nära har vandringarna upp på toppen varit många genom åren. Ingen vandring  har varit den andra lik. Vissa gånger har det varit stillsamt, andra gånger har jag sett spår av Björn och haft kungsörnen cirkulerade över mitt huvud.




















Helgen som var gjorde jag min sista topptur för året. Jag anade solen ovan molnen, men den visade sig sparsamt under vandringen. På toppen var det nära nog lugnt. Örnen visade sig inte, men väl en tornfalk och säkert hundratalet björktrastar som verkade rasta i toppterrängen.

Trots det lite gråa vädret var blickfånget stort. Mycket vitt på topparna i nordväst visade på den årstid som kryper allt närmare.
















Toppen är populär, därom vittnar den fulltecknade gästboken i stugan.

Som med alla goda vänner säger man adjö när vi skiljs åt. Varje gång jag lämnar stugan riktar jag mig mot Välmapouda med en djup bugning. Det kallas vördnad och respekt till den natur som betyder allt...


2 kommentarer:

Ulla Lindström sa...

Ja du har så rätt. Vilken fin beskrivning. Håller med om att berget är en vägvisare och ett kännetecken för hela Mellanström. Du vet utsikten från gamla bron är magisk. Jag minns när jag hade flyttat till Skellefteå och kom hem kunde inte se mig mätt.

Johan sa...

Jag antar att vyn ger någon sorts hemkänsla...och något att vila sin inre blick i då vi är på annan plats.