Oktober är ganska långt gången när jag än en gång vandrar längs stranden och njuter av det fina vädret och stillheten. Det är lite speciellt att vistas i denna miljö då alla sommargäster för länge sedan har försvunnit och stugorna är tomma. En vilsam tystnad lägrar landskapet bortsett från den stilla symfoni vågsvalpet mot stranden utgör.
Det är lätt att känna en stilla eufori denna stund. Inget som distraherar och jag kan ta in allt detta lågmälda vackra med alla sinnen. Det är sent på eftermiddagen och solen närmar sig horisonten. Oktoberdagen ska snart ge plats för natten och månskenet. Tiden just innan och under skymning och gryning når färgspelet sin höjdpunkt här vid havsbandet. Ljuset på himmel och vatten är i ständig förändring och rörelse.
Jag inser vilken rikedom det är att få ta del av allt detta - att få vara i den fantastiska katedral som naturen utgör, få sinnesro och hela mig själv. Jag inser samtidigt att vi behöver bli så många fler som behöver förstå naturens rikedom. Den behöver vårdas lika ömt som den bästa kärleks eller vänskapsrelation. Natur och liv hänger ju intimt ihop. Hur vi handskas med dessa frågor blir avgörande för allas vår livlina och framtidens naturvandringar.
Läs även andra bloggares åsikter om Norrbottenskusten, havet, naturen, stillhet, framtid
2 kommentarer:
Måste bara säga att jag älskar dina små thoreauska reflektioner!
Tittar in här då och då, och gläds alltid.
Delar verkligen din syn på naturens betydelse för vår sinnesro och känsla av att det finns någonting större än oss själva.
Och alla dessa fantastiska foton... Underbara landskap. Tänk att få ströva i dem. Där har du en guldgruva på tal om sinnesro. I vilka trakter bor du?
Tack för din trevliga kommentar! Jag bor i Luleå och har tillgång till två paradis - strax söder om Arjeplog i Lappland och utanför Sangis längst in i Bottenviken. Som du säkert vet så finns ju guldgruvorna närmare än man tror - det gäller bara att öppna sinnena.
Skicka en kommentar