När det händer mycket i livet, byte av arbete, byte av bostad och viktiga beslut som ska tas. Då är det lätt att tappa fotfästet, utan att tappa det helt och hållet.
Alla människor är olika, alltså är jag en olik människa, olik alla andra. Det som jag tror förenar människor emellan är att vi behöver platser eller sammanhang där vi kan stanna upp och klä av oss livets självvalda eller ofrivilliga plikter och ansvar.
När jag återvänder till stugan Grova i Lappmarken lyfter jag av mig de mentala börderna. Detta är min plats. Lika älskad av mig som den kanske är helt obegriplig för någon annan.
Det fina med återvändandet är det sköna igenkännandet. Allt är bekant och stort sätt oförändrat. Bergen står där de alltid har stått och skogen växer så sakta häruppe att det inte går att se någon skillnad.
Efter ett tag när mitt öga har hittat vilan ser jag de små nyanserna. Detta år fångas blicken av alla små mullvadsliknande gångar i gräset, det är sorkår. Ögat ser även att flugsnapparna väljer holken med svart tak i år istället för holken med den plåtförsedda öppningen.
Jag låter mig överväldigas av landskapets tystnad, en lätt skymning börjar falla medan smålommarna ropar i tjärnarna på andra sidan åsen....
Läs även andra bloggares åsikter om stugor, platser, vila, stillhet, Arjeplog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar