Tankar och livsfragment 25 oktober 2022 - måndagslugnet i den gamla skogen

 Igår hade jag min lediga måndag som så här års ofta är synonymt med vandring. Denna dag styrde jag kosan mot Vikberget som ligger intill det mer kända Bälingebergets naturreservat. Här är lika fint som i reservatet och oftast folktomt.

Det var en fullständigt vindstilla dag med en blek sol som bröt fram bland de höga molnen. Platsen var så lugn och stilla som den kan bli en mil från staden. Helt tyst blir det nära nog aldrig då människans mobila rörelse gör sig påmind av E4:an ett antal kilometer österöver.

På denna vackra plats som på bergets övre delar äger nästan en obruten historia och få spår av människors framfart så tänkte jag just på denna framfart. Inte på människornas snabba rörelse längs med E4:an utan med den hastighet lögnen och faktaresistensen färgar vårt samhälle. I Sverige är ännu inte den flagranta lögnen lika påtaglig som i ett republikanskt parti på andra sidan Atlanten men vi är på väg. När krönikören och författaren Alex Schulman i gårdagens DN skrev om den nya regeringen som en ren teater så kunde jag bara hålla med.

Som medborgare känner jag mig allt mindre trygg i denna otrygga tid, inte minst mot bakgrund av en regering som inte känns grundad. En regering som troligen kommer att fatta ett antal populistiska beslut som kommer få mig att få skämmas.

"Det ljuger icke i mig" sa en gång en av våra absolut största poeter, Gunnar Ekelöf. Jag önskar att Ekelöf hade varit i livet och sagt något om vår tid. Nu fick jag nöja mig med den helt igenom sanna naturen som omgav mig markerade av två hackspettar som jobbade frenetiskt för att fylla på förråden inför vintern...

Tankar och livsfragment 17 oktober 2022 - vacker senhöstdag

 Idag hade vi vår första riktiga frostmorgon med frostvita tak och lika frostvit markvegetation. Det blev en scenförändring i vädret efter i regnig och småblåsig helg. Scenförändringen skedde redan sent igår kväll. Det klarnade upp och från min lilla balkong fick jag se ett fint pulserande norrsken. Norrsken brukar ibland förknippas med kallare väder, men det är nog en myt. 

Dagen som varit var av bästa senhöstmärke. Sol från en helt klar himmel och svaga vindar.

Jag tog cykeln till Hertsölandet och gjorde en skön vandring i markerna kring Hertösträsk. Det är ett relativt nytt område för mig och jag upptäcker fortfarande nya vandringsmöjligheter. Det är ett riktigt fint område med en hel del gammal skog och varsamt gallrad skog. 

Skogen så här års är mest tyst, men jag såg och hörde flera hackspettar och dagens överraskning var en strömstare. Denna fina fågel ser jag sällan  och jag blev än mer förvånad att se den på en blank vattenyta. Den vistas ju som bekant mest kring strömmande vatten.

Mötte några få människor vid rastplatserna invid träsket. Det var mest pensionärer. Nära nog alla fiskade och någon grillade korv samtidigt. Någon trängsel var det en tal om vid denna natursköna och lättillgängliga plats.

För mig är målet alltid vandring i sig. Ett viktigt delmål är kaffestoppet med med bullan och ostsmörgåsen. Fikat var osedvanligt gott tillsammans med låg men ändå värmande eftermiddagssol. Tänkte faktiskt inte ett ögonblick på att vi fick en högernationalistisk regering idag. Tänk var naturen kan göra gott...

Tankar och livsfragment 10 oktober 2022 - anspråkslös dag i stugan

 Det är oktober. Naturen håller på att förbereda sig för vintern och nära nog alla lövträd är avklädda. Intrycken är måttliga när jag krattar merparten av årets björklöv. 12 fulla skottkärror med löv blev det. Det är fantastiskt hur många löv som faller från några få björkar.

Ett par björktrastar håller mig sällskap. Nötskrikorna är skyggare och flyger snabbt iväg när jag tömmer skottkärran på löv.

Mår gott av denna aktivitet som verkligen syns. Kroppen i rörelse och all den friska luften på köpet. 

Allt detta står en bjärt kontrast när jag läser i nyhetsflödet om alla vansinnigheter som pågår mot oskylda civila i Ukraina. I all denna stillhet som omger mig påminns jag om de tragiska övergreppen som sker inte långt borta. Ingen av oss kan längre känna sig säker med en allt mer trängd verklighetsfrånvänd despot.

Jag måste fortsätta att läsa, lyssna och försöka förstå det som sker. Det är allas vår plikt. Även jag inser att allt det där vi gärna tar för givet plötsligt kan ryckas bort.

Stuglivet erbjuder en flykt, men ingen verklighetsflykt. Här kan jag andas fullkomligt fritt i sällskap med omgivningar som erbjuder  tröst och aldrig tråkar ut...

Tankar och livsfragment 3 oktober 2022 - stadsnära höstvandring

 I staden pågår stadigt ett mer eller mindre hektiskt liv, men i samma stad finns de relativt nära vandringstråken som jag lätt når med cykel. En fin sak med dessa stadsnära vandringstråk är att skogen ofta är varsamt huggen eller knappast huggen alls. Om jag vill kan jag leva i illusionen  om den relativt orörda taigan utan stora hyggen och virkesplantager.

Sorlet från staden och biltrafiken försvinner aldrig helt, men stillheten känns ändå stor i skogen. Idag gör jag en 7 kilometer lång vandring utan att möta någon. Denna dags skog ger även en vink om det utmätta livet. Hösten i skogen är långt gången. Några gula löv singlar när från snart helt kala lövträd. Sommarens eufori är på väg att förmultna, men luften är skön att andas och skogens dofter fyller mig med välbehag.

Dagen bjuder ute på någon särskild dramaturgi. Den fina skogen är nog i sig själv. Den gör mig gott och skänker en skön inre vila. Livet är nästan som bäst då, det bara känns så...

Tankar och livsfragment 26 september 2022 - årsringarna växer

 Förra veckan fyllde jag år, 63 år nog räknat. En liten tiden i evigheten, men ganska lång tid på jorden för mig. Det börjar bli många årsringar nu.

Det är fint att fylla år i september. Det är min favoritårstid med alla fina färger, den allt klarare luften och med ett mjukt försonade ljus. 

Sedan är det naturligtvis kluvet detta med att fylla år. Ju äldre jag blir påminns jag om min utmätta tid. Det goda sidan av myntet är att livet lugnar ner sig. Jag har en annan erfarenhetsbank att gräva i. Den gör mig oftast lugnare och mer tillfreds. Det är mycket bra att ha i den allt oroligare tid vi lever i.  

Den tristare sidan av samma mynt är krämporna. De som jag redan känner av och alla de som kommer framöver. När jag nyligen träffade en läkare kallade hon det ålderbonus. Fint sagt om det kommande sönderfallet.

En del brukar säga att ålder bara är en siffra. De har lite rätt, men mycket fel. Bär vi våra år med glädje och nyfikenhet kan det helt klart vara trevligt att bli äldre. Vi mognar och själva lusten till livet kan finnas kvar. Men den där nedbrytningen som sakta smyger sig på har just med vår ålder att göra. Ju högre siffra desto fler funktioner hämmas.

Just nu finns det mycket gott att säga om mitt 63-åriga liv. Jag hoppas fortsätta kunna färgsätta det länge än likt höstens alla färger. Livet är för kort för att göra det färglöst...

Tankar och livsfragment 15 september - stilla kväll i stugan

 Dagarna går och jag har en skön lunk i stugan. Om ett år som blivande pensionär kommer jag kunna vara vara här än mer. Ser fram emot det. 

Det här är platsen där jag lätt hittar mina rutiner och lunk och där distraktionsmomenten är få. Nu har det varit grått och småregnigt några dagar, men det bekommer mig inte så mycket. Jag gör mina nära vandringar, läser, bastar grillar och äter gott. 

Naturen lunkar på i samma takt. Det händer inte så mycket på mina vandringar, men storlommen ropar fortfaranade på Välmba och idag spelade en flock juvenila rödvingetrastar för mig i skogen.  Hos Sture får jag veta mer om naturens dramaturgi. Förra veckan vandrade en björn längs vägen mot min stuga. För något år sedan sågs här även spår av järv. På vandring efter stugvägen ser jag också  spillning av björnbesökaren. Vägen mot stugan är inte bara en passage för ren och älg.

Så här på kvällen hemsöker jag mig åt nostalgin. De CD-ksivor som jag inte längre kan spela hemma finns nu här tillsammans med en CD-spelare av äldre format. Skivorna är mest från 90-talet. Många lyssningar har sitt ursprung från vännen Björns lya på Forskarvägen. Där spelades mycket musik bland alla samtal. På kvällarna spelar jag en del av denna musik. Goda minnen, javisst, men också en känsla av att det där livet går väldigt fort. I musiken väcks minnen och tankar. Känns nära, men så fjärran. Inget vemod. Den goda känslan består i takt med att mörkret lägger sig...

Tankar och livsfragment 14 september 2022 - mörka skuggor breder ut sig

 Det är kväll i min stuga. Kvällen omfamnas av mörkret, det goda, som sig bör så här i september. När jag går ut ropar en lom ute på vattnet. Den ingjuter hopp, jag blir glad.

Som så många andra försöker jag försonas och förstå ett valresultat. Det är inte lätt, men den helande naturen som jag omges av, hjälper till.

Så här på hösten växer skuggorna, de blir allt längre när solen inte når så högt. Efter valnatten försvann solen. Ett lätt regn har till och från dränkt in landskapet.  Regnet känns som ett sorgflor och det ska visst pågå flera dagar till.

Men, som sagt, skuggorna blir längre och mörkare. En blåbrun majoritet ska leda vårt land där det bruna partiet är störst. Jag är orolig, mycket. Vad ska hända med sammanhållningen, miljön och klimatomställningen? Jag är rädd för flera förlorande år. År då samhället vittrar sönder än mer. Jag upplever en kuslig likhet med Trump när Åkesson säger att vi ska sätta Sverige först...

Det som kanske tynger mig mest är hur den unga generationen tänker, förstagångsväljarna. Hade de fått bestämma hade SD tillsammans med moderaterna nära nog haft egen majoritet. Gretaeffekten tycks vara försvinnande liten.

Försöker i någon mening förstå de ungas val, men som gammal i gården gör jag det inte. Vill inte säga att det var bättre förr, men det fanns i alla fall mer av sammanhållning och känsla för de svaga i samhället. Måhända var lösningarna naiva, men ändå. När hörde jag ordet solidaritet senast...?

Har de unga blivit bortklemade materialister och/eller är de kidnappade av aggressiviteten i sociala medier? Naturligtvis är det mer komplext än så, men de val de gör för framtiden gör mig sorgsen.

Kanske lommen fortfarande ropar i mörkret därute. Naturen är alltid mitt balsam. Tror jag kommer att behöva den mer än någonsin framöver...