Tankar och livsfragment 19 mars 2026 - elegi över en förlorad årstid

 

Jag sörjer över den förlorade årstiden. Här uppe i norr brukar vi prata om den femte årstiden. En årstid mellan den kalla vintern och våren. En årstid att längta till efter en kall och mörk vinter. Jag sörjer den femte årstiden hastiga avslut. Den kom lika fort som den försvann. All förväntan om soliga dagar på fin skare rinner bort i snabb takt.

Jag tycker om det långsamma och kontinuerliga. Inte de snabba kasten med friska milda föhnvindar som äter snön i rasande takt. Den väcker naturen och pånyttfödelsen alltför tidigt. Döden kan snart stå vid dörren om kylan kommer tillbaka.

De tvära kasten i klimatet blir allt vanligare i klimatförändringarnas tid. Det har blivit det "nya normala" som jag måste förhålla mig till även om jag inte vill.

Jag måste inse att klimatets nyckfullhet är en realitet och att våren kommer en månad för tidigt är en del av denna nyckfullhet.

Alltmedan vår värld brinner i krigens spår glömmer vi den smygande och lågmälda elden som klimatförändringarna utgör. Den så kallande "tippingpoint" närmar sig allt mer. Är den väl passerad kanske vi aldrig mer kan leva i en värld som vi känner den.

I brist på skidåkning går jag på den blöta byvägen och hör de sjungande fåglarna. Jag borde glädas, men kan inte. Till skillnad från fåglarna är jag medveten om det som sker. Ibland önskar jag att jag skulle vara en ovetande fågel...