Det som skett med mig är att jag ofta tänker mer bakåt än framåt. Då framtiden är allt mer begränsad känns det ofta trevligare att vandra bland olika minnen. Det ger ju även en förståelse över varför jag blev den jag är.
Mest försöker jag leva här och nu. Det blir med nödvändighet allt viktigare då jag som pensionär äger min tid. De flesta dagar går det riktigt bra. Det är ju trots allt en lyx att ha så mycket tid som bara är min. Vissa dagar går det mindre bra, då tillståndet i världen kan hemsöka mig eller hur det ska bli med min hälsa. Även om jag är frisk så märker jag trots allt av mina 66 år.
Då döden är lika självklar som livet har jag en längre tid funderat över var jag vill avsluta mina dagar. Min viloplats ska inte vara på någon kyrkogård med ett namn på en gravsten som oundvikligen försvinner när jag är bortglömd. För mig känns det mycket mer naturligt att det är en plats i naturen som jag ofta återkommer till. Jag har hittat den platsen på ett berg ett stycke från min stuga. På denna plats har jag suttit så många gånger och blickat ut över de vidder jag älskar, ofta i fjällvråkens eller pilgrimsfalkens närvaro. Det får bli min plats för den eviga vilan när tiden är inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar