Tankar och livsfragment 27 augusti 2025 - nedanför Trollkärringbacken

 

Nedanför Trollkärringbacken ligger den, tjärnen och myren som jag har passerat oräkneliga gånger då jag har gått efter hemskiftesvägen.

Det är sent i augusti. Färgerna över tjärnvegetationen börjar gulna, men ännu är det mesta grönt. Idag, liksom oftast, är det nästan tyst på platsen så när på några mindre korsnäbbar som flyger förbi.

Det här är annars häckplatsen för såväl grönbena som gluttsnäppa. De har nog rest söderöver nu. Här har jag också mött tillfälliga besökande fåglar som salskrake och morkulla. Förutom alla renar har jag här även mött älg, rådjur och hare.

Frekventa återbesök på en plats ger med tiden många möten. Jag tycker om rutiner och upprepningar. Jag passerar denna och många andra platser i min stugas närhet med stor regelbundenhet. Jag har aldrig någon annan ambition än att att just vandra och ta del av naturens skönhet. Ibland händer något överraskande, men jag vet aldrig när. Varje vandring blir en njutning och vissa vandringar med möten höjer sig lite extra.

I gamla tider ville man att barnen skulle komma hem i tid och inte gå för långt bort. Kanske var det därför backen ner mot tjärnen fick namnet Trollkärringbacken. Man sa att det underjordiska folket vittra vistades här. Kyliga kvällar lägger sig ofta ett dimstråk över tjärnen. Kanske var det så man beskrev vittra för barnen och dem skulle man akta sig för.

Platsen äger sin lågmälda magi på flera sätt . Det gör den så fin i sin anspråkslöshet...

Tankar och livsfragment 24 augusti 2025 - mellan boenden

 

När jag går in på SMHI:s hemsida ser jag att den metereologiska hösten har kommit till min stuga Grova. Det känns bra. Speciellt den tidiga hösten är min tid med den friska klara luften och höstfärgerna som kommer. Sommaren blev kort. Först sval, sedan alldeles för varm och nu tog det tvärt slut. Naturen har inte riktigt gillat denna typ av sommar. En del hjortron har det blivit, men svamp är det ont om och det verkar dessutom bli skralt med lingon.

Nu är jag här i min fina stuga med den välkomnande utsikten över vattnet och lågfjället Välmapouda. Jag går i väntans tider då jag ska flytta till mitt nya fasta boende i Sundom i mitten av oktober. Att vänta på den plats där jag nu befinner mig är så bra som det kan bli. Just nu tar jag hand om veden. Annars är det vandringarna, läsningen, bastun och grillningen med det lilla glaset gin som gäller.

Jag har det in detta nu det väldigt bra och känner en stor tacksamhet inför detta. Jag är frisk, lever det liv jag vill leva och känner mig älskad för den jag är.

Händelserna i vår värld gör mig allt mer förfärad och jag kan verkligen känna en stor oro inför framtiden och människan på Jorden. Denna oro finns där och går inte att blunda inför, men jag försöker trots detta leva ett gott liv på mina villkor. Det är ingen motståndshandling, men att helt låta sig uppslukas av oron gör det bara sämre för mig själv och gör ingen annan glad.

Låter mig därför glädjas över att solen nu tittar fram efter morgonens skurar. Det blir nog en stund vid vedklyven även idag, men först ett sent förmiddagskaffe intill husväggen.

Tankar och livsfragment 15 augusti 2025 - vackra sårbara Jord

 

Vår Jord med sin så mångsidiga natur är magisk vacker. Nästan var du än befinner dig kan du ännu skåda skönheten i sin fulla prakt.

Skönheten ser olika ut beroende av platsen. Bilden ovan är från lågfjället Akkelis en bit från Arjeplog. Här har jag den mjuka fjällheden som förgrund och en nästan orörd natur längre bort. Högfjällen skymtar i väster och däremellan Sveriges djupaste sjö, Hornavan.

Det är en rikedom att få vandra på och uppleva platser som dessa. För mig är det paradiset på Jorden. Det enda paradis som jag känner till.

Den natur jag blickar ut över är resultatet av flera miljarders år av evolution. Det är en oerhört lång tid som är svårt att greppa.

Just i detta nu står vår Jord inför en sällan skådad utmaning - människans rovdrift och exploateringen av jordens ändliga resurser. Människan inte bara tar mer än var vår Jord förmår att ge, utan hon förorenar den med utsläpp och ofantliga mängder växthusgaser.

Det är som om människan är en främling i den värld (Jord) som hon är en del av och så beroende av för sin överlevnad.

Det går fort nu om människan inte förmås ändra riktning. Lågfjället Akkelis kommer att finnas kvar. Även  om det i en framtid löper risk att bli täkt av skog då klimatet blir allt varmare p g a alla växthusgaser som människan släpper ut.

Värre är det då för människan. Var ska hon ta vägen  när hettan blir allt svårare och odlingsmöjligheterna minskar?

Jag undrar över vilka fler varningsklockor vi behöver innan det är försent för människan på Jorden...?