Tankar och livsfragment 31 maj 2025 - fåglarnas sång

 

Då är jag tillbaka till platsen som betyder mest i mitt liv - stugan Grova med omgivningar som jag återupptäcker varje år. Här ska jag nu vistas några veckor för att se hur våren övergår till sommar. Någon kanske säger att det här är den bästa tiden, men för mig äger varje tid på året sin speciella skönhet.

Det finaste med denna tid är nog det myllrande fågellivet. I år följer årstiden sin normala lunk. Här uppe i västra inlandet 420 meter över havet  innebär det att björkarna fortfarande knoppas och att snön är borta sånär på någon snöfläck på högre höjd

Just detta år tycks klimatförändringar tagit paus i denna trakt. Jag gläds åt naturens långsamhet. De som också tycks glädjas är alla skönsjungande småfåglar som har anlänt från fjärran land. I år sjunger de mer intensivt än på länge. Kanske även dessa befjädrade vänner också gillar vädrets och årstidens normalitet. Vill gärna tro att det är så. Oavsett vilket trollbinds jag av naturens och fåglarnas magi. De hjälper till att hålla oroliga tankar på avstånd. Känner tacksamhet...

Tankar och livsfragment 22 maj 2025 - solidaritet

 

Jag gör en vandring i skogen. Inga ruelser pockar på och tanken är fri. Bland skönsjungande fåglar hör jag också en annan melodi i mitt öra, en så kallad öronmask. I örat ljuder Rolf Vikströms " Vi har inget annat än vår solidaritet" från  LP-skivan " Jävla måndag" (1978).

Jag förundras över att melodislingan dyker upp just då. Kanske har det att göra med att jag nyligen har sålt alla mina vinylskivor där Vikströms skiva fanns med, eller så beror det på det sammanhang jag vistades i - skogen, naturen - som jag känner en stark sammanhållning och lojalitet med. Just sammanhållning, lojalitet och gemenskap är ju det som  definierar begreppet solidaritet.

Solidaritet - ett vackert ord. Lika vackert verkar det närmast utrotningshotat som begrepp i vår tid. Jag vet inte när jag hörde ordet solidaritet användas senast. Skulle tro att det är för mycket länge sedan.

Måhända var 1970-talets syn på livet naivt i vissa avseenden, men där fanns i alla fall hopp om att det gick att förändra saker till det bättre. Det som skulle bli bättre var också det gemensamma. Alla skulle få del av det som byggdes och idén om att resurser skulle fördelas mer jämlikt var starkt.

Det är lätt att bli nostalgisk när jag ser på den tid som är nu. Det verkar inte finnas någon ände på det individualistiska livsprojektet. I denna individualistiska tid tycks många människor vilsnare än någonsin och tron på demokratin sviktar. Samtidigt bygger vi ett samhälle där ojämlikheten skenar. Sverige är visst det land där antalet miljardärer procentuellt sett ökar snabbast. När våra politiker intervjuas om detta faktum så tycks de flesta att det dessutom är helt i sin ordning.

Det är lätt att bli missmodig och missmod är tärande. Jag skulle tro att det är därför jag fortsätter med mina vandringar i naturen. Här kan jag när det är som bäst vara i samklang med livets väsen . Då är det inte så dumt med Rolf Vikströms melodislinga i örat...

Tankar och livsfragment 5 maj 2025 - mot ett annorlunda liv

 

Till hösten flyttar jag till Sundom, till ett litet torp och börjar bygga en annorlunda tillvaro. Nu ska jag börja leva den dröm jag har närt en tid.

Att bo 3 mil från staden fanns inte i min tankevärld bara för några år sedan, men nu är jag där och det känns rätt på alla sätt.

Med tanke på hur mitt vuxna liv har sett ut är inte valet så konstigt. Jag har för det mesta valt lugnet och stillheten framför stojet. Otaliga är de vandringar jag har gjort i skog och mark, många gånger ensam.

Inför min förra flytt fanns det där lilla huset vid sidan av som ett tankegods, men jag var inte mogen att ta steget.

Att bo i lägenhet innebär samtidigt att dela olika ljud som jag inte väljer. Grannen som aldrig tycks få nog att bygga om i sin lägenhet, tonårskillarna som gnabbas i lägenheten bredvid och en ylande hund som emellanåt har svårt för ensamheten. Allt detta tillhör nog normaliteten i lägenhetshus, men jag kan med stigande ålder bara konstatera att jag blir allt känsligare för ljud och buller. Det senare - bullret tror jag dessutom det har blivit allt mer av i vår tid. Biltrafiken har blivit intensivare. För 20 år sedan fanns inte heller någon EPA-dunk på centrumparkeringen.

Med detta i betraktande kanske inget stort beslut jag har tagit. Livet kommer att bli annorlunda, men kanske inte så mycket annorlunda ändå. Jag lever mest ensam, bortsett från den tid jag tillbringar med min fina särbo. Staden är inget jag längtar till. De gånger jag ska dit ligger den blott 25 minuter bort.

Kort sagt - jag tror att jag kommer att göra mer av det jag gillar - vistas i naturen  och ostört kunna läsa och skriva. Dessutom någon gång sätta musiken på riktigt hög volym utan att störa någon, bara det...